Jante & Hybris

Hybris Vs Jante?

Kan bli fajt mellan dom gudarna. Jag är skapare av
konst. Jag är tämligen förtjust i att skapa. Jag gör det
gärna. Det ger mig själsfrid att få hålla på med någon
av konsten konstigheter.

Jag är en modest man och jag är snäll och mina avsikter
är de bästa. Om det tror jag de flesta kan vittna. Jag
framlägger det blott för att komma fram till det som jag
är ute efter. Annars vore det något sklag skrävl. Skrävlar
gör jag inte mer än ibland och då mest till de närmast
stående.

Så jag skapar och belöningen är skapandet i sig.

Men det är inte helt sant har jag begripigt och insett.

 För jag har haft lyckan att en del, ganska många grejer,
har gått från skapande till färdig sak och sedan vidare
till en utökad färdig sak!

 Detta har genom åren varit en stor källa till extraglädje
och utan tvekan återgett energi till den egna konstens
utveckling. I praktiken har det alltså gått till så att min
färdiga rock n text blivit en topplåt genom bandet,
att min målning har gillats av ett annat band och fått vara
deras skivomslag, att min dikt har valts ut att få vara med i
en anatologi osv.

En liten ström av uppskattning och framgång har kommit
och hälsat på mig från och till och det har egokickat mig
på ett mysigt trevlig sätt. Jag har blivit van och vän med
det stillsama själv-ruset som varje sådan framgång har
haft med sig vid besöken.

Det finns därför en liten oro kring detta. Kanske har jag
gått och skapat en vana och därför en viss rädsla för att
saker inte får stå för stilla. När jag tittar runt omkring mig
i skaparlyan ser jag ganska många halvbyggda luftslott.
Vad är meningen? Jag frågar mig det ibland. Jag frågar
mig ibland varför det inte alltid är lustfyllt? Varför är det
stundtals nästan betungande?

Är det en slags abstinens som jag har när inte något projekt
rullar? Jag kan fångas av känslan att tiden inte räcker till.
För att i nästa sekund fångas av svarsfrågan Varför jag då
slösar den dyrbara tiden på den kanske mindre viktiga i livet?

Konsten har en inneboende själ som viskar hela tiden.
Den lurar mig, vill påstå att den är av största vikt. Jag vet
att det inte är så. Men jag låter mig bli förd bakom ljuset.
Sedan, när skapelsen är skapad, så har jag svårt att helt
avgöra objektivt om teckningen är en ny Mona Lisa eller
en högst ordinär huvudfoting. En stolhet infinner sig. Jag har
skapat ett unikt något!

Detta är och måste väl alltså vara konstskaparens egenlön.
Det goda i färgtubens botten. Och min önskan är att nå dit
en vacker dag. Inte nöja mig där utan att nå dit. Kunnna
Hämta all min återkraft i själva den saken att måla för
målandets skull. Som den där liraren, Monet, som höll sig
i sin lilla drömpark och målade en liten bro över en
näckrosdamm gång efter annan. det verkar så skönt.

- Äsch, säger jag, det där är väl inget.

Men jag är stolt som fan och jag söker hela tiden ett funkande
sätt att pynta hela världen med mina alster, vilken form den än
har. jag är således en exhibonist, eller va de nu heter. Det ska
jag dock erkänna att det är lite krångligt att vara både
blygsam och platstagande. Haha. tack och lov så är jag också
en glad skit som kan skratta åt sådana märkligheter.

Jag har skrivit en till bok. Den är bra. Den är egentligen helt 
fantastisk. Sådan är känslan i mig. Rätt känsla. Ett förlag har
förstått att älska den och pysslar om den och gör den redo för
stora stora världen. Jag funderar på om jag ska förebereda några
rader tills då det är dags att ta emot alla fina litteraturpriser.

- Håll käften och lägg ner, säger Jante.

~

- Jag är ödmjukt tacksam! Tack. Det här priset tillhör inte mig.
Det tillhör alla drömmare som liksom mig en gång...