Fundersamheter & äventyr

*

Jag är en kreativ människa. Det yttrar sig i poesi och teckning och olika projekt. Det största ligger vid måleriet. Jag återkommer dit med mellanrum av äventyr. Och när jag blir gammelgammal så hoppas jag och tror att jag kommer ha en glädjefull verksamhet av hobbyistisk tavlingsmåleri.

På vägen dit ligger det dock en massa tid som jag vill skapa skapa skapa på.  Då är krumbuktsprången så livligt livliga och bra för mig. Jag vill pröva oprövade konstformer och blanda nya former ur mig själv och tillsammans med andra.

Det leder ibland fram till en slags färdighet. Bara ibland! Väldigt många projekt går förlorade redan i tankestadiet. Eller också förgrenar det sig och blir något annat än det var i början.

Ibland når det en färdighet. Då genererar det en slags kreativ kick som jag blivit beroende är jag rädd. Ty en av sakerna jag saknar är att våga stanna och vänta in ny inspiration. Efter projektets final, efter att jag tagit skapelsen så långt jag kan i de riktningar som jag kan komma på, är jag lyckligt självgod och nöjd i någon dag och uppskattar egotrippen.

Men den hinner knappt klinga ut innan jag suggestivt börjar söka efter nya saker att ge mig på.

En frustrerande rädsla tycks det vara. En aldrig lugn stund! Då är det skit med allt egentligen och jag gör mig själv otjänster att starta upp en massa vilda ogenomtänkta saker som inte leder till annat än grus.

När jag pysslar med mina konstigheter så skänker det mig en känsla av utveckling. Jag vet inte om jag utvecklas. Men känslan är utveckling. Och det är delvis, för mig, detsamma som en rörelse emot en oidentifierad  punkt/tillstånd. Det kanske är maran för mig? Strävan efter att komma åt destinationen är mer påtagligt närvarande än de sinnestillstånd dom stundtals infinner sig i skapelseprocessens flow.

Det kan även kortfattat beskrivas såhär:

"Det är mer tillfredsställande att ha skrivit en dikt än att skriva den. "

Det ena behöver inte vara bättre eller finare eller mer rätt än det andra, men jag har den romantiska tanken att det själsliga skaparbehovet ska finna sin mättnad i just skapandets fysiska utövande.

I måleriet finner jag åtminstone spår av riktighet i den idén.  Där hoppas jag kunna hamna i målandet för målandet skull.
Målandet är kanske därför att betrakta som min hemmabas.
*

Äventyren är det som återgäldar mest i sin segersötma. Det senaste som gjordes i min bok "Sjusvansad Katt" känns också som det absolut största av krumbukter. Jag har i den skrivit
den bästa bok som en person med mina förutsättningar kan komma och skriva. jag har använt ett skriftspråk som är helt sant med min person och bokens samklang med mitt sätt att tänka och vara är också det så bra som jag kan tänkas ta boken. Den modigaste Håkankråkanboken. Det är det.

Därför har det haft en njutbar sidoeffekt när kritiker och läsare odelat har återkopplat med positiv feedback. Dom gillar den. För innehållet, för bokens väsen. Att boken gett läsaren något som de inte hade innan de läste henne.

En annan sidoeffekt är att jag finner ro i tanken att jag antagligen inte kommer kunna skriva en till bok efter Sjusvansad Katt. En uppföljare kan inte låta sig göras helt enkelt för att jag, via den egna värderingskalan, skapat något komplett.

En uppföljning blir det säkert - men tveksam om det blir i form av en bok.
*
Poesi lockar mig nåt så gruvligt efter sommaren, då jag var och läste ur Sjusvansingen här och var, och vad jag vill är att finns i grupp med andra poeter och läsa dikt från scen. Mitt skriv blir mycket skriv på kammaren nu med den baktanken. "skriva ihop material" om man vill det. Men det känns som ett roligt sätt att föra fram dikt. Att leverera den fysiskt själv mot mänsklingar som har ett poetiskt intresse.

Två tillfällen finns det under hösten.
I Örebro har jag och Tobba från Z ordnat en kulturkväll den 9 NOV. Den har titeln Kulturkrock och det handlar om mötet mellan olika aktörer. två konstnärer ställer ut, två musiker spelar musik, fyra poeter läser och en dansgrupp framför en dans. Det blir spännande att se hur
den kvällen kommer funka. Örebro är stort och hoppas att det kan generera lite besökare. Mitt vid centrala tågstationen ligger stället som heter Musikstationen.

I Köping ordnar Ögir och jag en poesiafton fredag den 15:e NOV under parollen "Poesi åt alla". Det blir en kväll nästan helt i poesins anda. Poeter kommer  från hela riket för att turas om att läsa från scenen och att mingla och umgås. Det blir lite av en poetisk firmafest utbrast någon vid ett annat ställe och jag kan bara hålla med. Och så många har visat sitt intresse och vilja att komma att det gör mig lite rörd. Och Ögir som är så vänliga att bli tummelplast  för di diktande! Stort!
Men jag vill ut mer och läsa dikt! Vem vet ställen? Det finns i Sthlm förstås men det är tydligen att det krokat fast Tisdagen som en poesidag i dom kvarteren och det svår-gör närvaron av utomsockens
skulle jag tro.

I både Örebro och Köping kommer jag ha tavlor med och på Ögir kommer det hänga
kvar ett tag också. Och dessa utställningar var kanske den utlösande faktorn att jag plockat
fram de dammiga penslarna igen.

Målandet blir naivistiskt för tillfället och det trivs jag mycket bra med. Jag gillar den
barnsliga greppen och jag kan förverkliga bildidéer på ett mer intressant och trovärdigt sätt.
Eller om det är just det naivistiska som lockar ur mig idéerna. Det kan ju vara så.