Pappa, vet du vad jag drömde?
av Helena Looft ( Black Island Books )
Helena Looft skriver på ett egendomligt tilltalande sätt.
Hon pyntar sin roman med små små små inslag av stickspår
som skänker karaktärerna ett mycket trovärdigt djup.
Pappa, vet du vad jag drömde? handlar om den unga Beatrice
som havererat i sitt liv. Hos henne har det allmänrådande
dåliga samvetet i kombination med Jante fött fram ett
sällskapsdjur kallat Skulden. Det svansar kring hennes fötter
vad hon än gör och påminner henne om hennes egna värdelöshet
samt alla de dåliga effekterna som Beatrice har på omgivningen.
- Du borde egentligen skänka pantflaskssumman till fattiga
men du borde också egentligen ta slanten och köpa med
bullar till din duktiga syster. Hur blir det? Hur blir det?
Hur-blir-det??
Typ så månglar den vidriga varelsen kring i Beatrices tankar och
vi kommer in i berättelsen när hon mer eller mindre gett upp
hoppet om en funktionell tillvaro. Kanske i ett slags försök att
kom bort från Skulden så ger sig Beatrice ut i ett kargt målat
Stockholm.
Samtidigt löper en tillbakablickad berättelse om hur solskensbarnet
Beatrice gick till den vuxendystring hon är. En hotande underliggande
känsla av undergång är närvarande i hela boken det är rysligt
spännande hur det ska gå. Hon rusar mot undergång!
Vad ska komma fram och hur ska det ta slut?
Looft balanserar berättelsen mycket fint mellan dåtidens och
nutidens Beatrice och pendlar även iväg till Antikens Kartago och
mytologiska berättelser som fyllt den unga Beatrice och kanske
också utgör nyckeln till det mysterium hon utvecklats till.
Där ligger det lite läsgrus i maskineriet för min del. Jag är inte
bekant med alla Namn och händelser som det berättas om och en
del av helberättelsens djup går mig därför om intet. men det väcker
förstås samtidigt en hel del nyfikenhet vilka de där gudarna var
och vad fan de pysslade med.
Boken behållning är personporträttet av Beatrice. Hon är väldigt
bra berättad och man frestas att tro att hon är en direkt avbild av
Looft herself. Trovärdigheten är total. Man tycker synd om henne
och vill så gärna hjälpa henne att hitta rätt i livslabyrinten.
Visuellt är boken också upplagd mycket fint med en fantastisk dikt
löpande som avsnittsrubriker ovan varje stycke.
Betyget blir klockrent 4 af 5 och om jag hade haft lite mer beläst
hjärna och haft hyfsad koll på underjord och glömda gudinnor
och stuff så hade det antagligen blivit en nattsvartad 5.
Dyster, varmt och vacker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar