Försvar i fallet Tourette

Skrivet Av Håkan Eklund

Början:
Oskyldig är jag till de saker jag beskyllts för och i de fall ett uns
sanning måhända ligga i det omtalade är min avsikt att härmed
framlägga sakerna i den dager som jag gör gällande som fakta.
Så som ett försvar.

Mitt:
Tourette blev min vän för tio år sedan. Omständigheterna kring
själva mötet har jag glömt eller vill jag kanske inte minnas.
Han var bara plötsligt en del av mitt liv och som sådan har han
påverkat mig till den som jag idag är.

Först var det ett enkelt sällskap med denna Tourette och likheterna
mellan oss voro så många att jag emellanåt såg i honom en reflektion,
en spegelbild av mig själv eller den som jag trodde mig vara.
Det stärkte banden och för det mindre vackra slog jag ner min blick.

Glada dagar var Tourettes sätt att leva livet. Inte glada så som
narrspel. Men glada i det att han blott följde sin egen önskan och
vandrade helt utan bekymmer till och med i miserabla omgivningar.
Det trollband mig att se en människa som på så vis var sin egen
mästare och därför följde jag honom. Genom dagar, genom år, genom
glädje, trolldom, sjukdom. Jag kände mig i själen stark och trodde i
min enfald att jag skulle så förbli om jag bara fortsatte gå vid
Tourettes sida.

Han var en stor egoist men tyckte mycket om rollen som mentor.
Orden kom viskandes till mig på ett språk som fick mig att brinna.
Låsta tankar öppnades och i det omöjligaste visade Tourette den
enda enkla energi som en människa någonsin behöver.
Så naiv jag var.

Han hade sina skäl. Jag hade mina. Under de milda dagarna, i glädjens
närhet, då luften var klar fanns ingen bättre vän, bättre liv.
Men då Tourette valde underjordiska stigar, han var ombytlig och
rastlös, rörde det honom intet att mörkret rispade mig till vanvett
och for fram över mig med dödslängtan. Han klev ur nätter ren, på
mig fastnade smuts. Min blick var lika sorgfri fast hjärtat slog
saktare för varje natt. Jag dog.

Så var min fasta övertygelse men var gång modet sviktade så vände
Tourette min blick bort från det onda. Känslor ansåg han vara av
mindre betydelse och även om jag förstod vad han menade i detta
kände jag mer och mer tydligt våldet i hans röst och vilja.
Bandet mellan oss la sig som en snara om min hals och hans hand,
Tourettes hand, var så kall då han strök bort mina tårar.

Jag bar det i mig istället. Jag fortsatte le men i mig växte allt till ett
ting som inte ens Tourette kunde hantera.

Slut:
Nyss uppstigen ur mörkret. Han ser på mig. Jag kan inte längre andas.
Tourette lägger sin kalla hand på min axel. Han ser att jag har ont men
medlidandet är spelat. Inte ens ett äkta medlidande kan han ge mig
fast varje tjärsten bär hans namn. Jag säger nej. Jag vill inte vara med
längre och jag plockar sedan fram det han lagt i mig. En mördare
har han gjort av mig och nu, nu ska poeten Tourette dö.