En Dikt!

Betty Page Sthlm

Jag följer med på tåget.
Så reser en poet.
Jag lägger mej på spåret.
Du lägger dej bredvid.

Vi kraschar in i staden.
Vi ombeds att gå av
där ingenting står stilla,
där jag inte är van.

Allting verkar brinna.
Jag är dåligt klädd.
Du håller mej i handen
och du är lika rädd.

Gränder lutar neråt
tills allting blir ett hål.
Vi faller ner i staden.
Genom cement och stål.

Längst nere är det cirkus.
Jag lägger mynt i manege.
Då vill alla visa.
En är vad vi hinner se.

- Säg inget till min mamma,
var allt som Betty sa,
jag älskar motorsågar och
hon skulle inte bli så glad.

Hon åker bort i tunneln
med plåster överallt.
Klockan slår i hamnen
och luften blir till salt

Vi mönstrar oss på båten.
Så reser en poet.
Stormen för oss hem nu
och Stockholm rasar ner.