Saga: Möte med Drummel

De skeende som jag nu har för avsikt att berätta är, från
början till slut, sanningen om hur jag fick mitt näsben så
förfärligt krossat och också upphovet till den missprydande
blå ton som du ser omge det som tidigare var min praktfulla
tipp.

Igår anlände jag till Staden sent om aftonen via äventyrligheter
på vattenbufflar. En resa låg bakom mig och utan att gå in på
detaljer kan jag på stående fot lova att aldrig mer bära siden i
träskområden igen! Jag var trött när jag låste dörren till min
viloplats, rum 226 på Mabitou-hotell, resdammet var mitt täcke
och den sena hackacidans tjatter vaggade mig in i Morpheus
armar, som ett barn.

Den tidiga hackacidan väckte mig och efter ett en halv
frukostsmörgås med salami och pickels gav jag mig av mot resans
egentliga mål, den efterlängtade ankomsten av äkta Jazztorv.
Stadsparken var skådeplats för denna festlighet och med gott
mod och en tom portfölj gav jag mig ut i stadens myller.

Uppväxt vid foten av Atlas och aldrig tidigare berest kan jag
erkänna att det dröjde ej längre än 3 minuter innan jag förlorade
mig i stadens storslagenhet och vidare gick vilse där. Jag visste
inte vad jag skulle ta mig till, klockan slog jämna slag och hjärtat
var en rädd hare inne under min svettiga dagssärk.

Men så, då jag stod på ett litet torg, omringad av melonförsäljande
gaphalsar såg jag min räddning. En man stod en bit ifrån mig och
då han tycktes bekant tänkte jag skulle stega fram till honom
för att be om hjälp.

Mannen tog i samma stund ett frankt kliv rakt emot mig. Jag
tvekade och girade åt vänster och så gjorde han också och så uppstod
ett väldigt genant girandes åt båda hållen mellan honom och mej
medan jag närmade mig honom.

Jag förstod med ens att det inte alls var en vänlig själ som
jag närmade mig utan snarare det motsatta: Stadsbon hade sett
min vilsenhet och nu försökte han uppenbart driva med den och
med mej. En sådan fähund tänkte jag och stirrade honom stint i
ögonen och den lymmeln glodde helt kallt och nästan föraktfullt
på mig som svar.

Detta uppträdande var så opassande så jag helt sonika blev ursinnig
och rusade in i honom beredd att med knytnävar diskutera saken
vidare.

Jag skulle här kunna låta berättelsen antaga sagans form.
Exempelvis skulle jag ha kunnit slagit ner drummeln eller kanske
att han slog ner mig. Men sanningen är utlovad och därför serverar
jag slutet utan vidare krusiduller:

Det gjorde väldigt ont men jag är ändå glad att spegelglaset höll.
De ska visst vara dyra.