Om spöken och poesi

Jag har funderat kring det egna poetiska skrivandet en längre
tid med utveckling i åsyfte. Den största förändringen var att
flytta skrivandet från jag-formen. Effekten blir då att man kan
använda dikten som ett verktyg för att berätta en mer fiktiv
berättelse. Jag gillade detta uppkomna för jag har också ett
intresse av att kombinera olika berättelsegrepp för att skapa
en helhet, så som exempelvis gjordes i de tidigare diktsamlingarna,
där teckning och poesi hörde samman och även i Containerhund
som blandade musik-film-foto-teckning-skrift.

Den nya poetiska skapelse blandar det novelliska med det poetiska
och handlar om spöken och ensamhet i en trappuppgång.

Det roligaste av allt är att den redan är förlags-paxad!

Jag kommer alltså ge ut en till diktbok!