Skriveriets natur

En av omständighetern med det jag skriver på nu är
att det är en novell som jag har haft liggandes länge som
jag skriver ut, arbetar om och förstorar men nya inslag.

Mycket är nyskrivet/nyskapat, en del är omskrivet och lite
är avskrivet från det gamla. Detta mynar i en lite kullrig
tillblivelse av det som det småningom blir av skrivet.

Tidigare har jag ofta, i novellskrivarierna inte vetat vart
berättelsen tar vägen utan det har kommit vartefter man
knackar på tangentbordet. Påföljden är ju då att det
tämligen ofta leder till omöjligheter och ofärdiga saker.

Nu har jag en helt färdig berättelse/manus som hänger ihop.
Det känns skönt att det är en fråga om NÄR berättelsen
blir färdigskriven istället för OM den blir färdigskriven.

Där finns dock en vilja att vilja bli kvar som kanske leder
till att jag stressar genom skriverierna. Smått lurar jag mig
med tanken att jag i nuläget skriver ner en grundnovell
som jag senare jag gå tillbaks i och pröva formuleringarna
och rätta till oklarheter/brister.

Det fanns/finns en tanke att jag ska fila på denna berättelse
tills varenda litet ord är perfekt lagt, genomtänkt. Jag känner
dock mig själv alltför väl. Kan jag hantera att ha det lugnet
som krävs?

Redan dryftar jag idéer med D! Goda på alla sätt men i
självbedräglihetens erkännande: Är det inte ett sökandes efter
en genväg? Jo.