Blindskrift för mig

Nu ska vi rikta ljuset mot det mörka istället. Vill du inte följa med kan du likaväl vända dig bort. Det är inte helt i sin ordning men du är, liksom jag och nästan alla andra sådana figurer som inte bryr sig. Den senaste tiden har jag dock vaknat med en känsla att allt är på väg åt fel håll och det gäckar mig även om dagarna. Jag kan inte slå bort tankarna. Det har satt sig djupt i mig och jag kan inte längre vifta bort oron och fortsätta obekymrat i det jag företar mig. Jag måste göra något.

 Det skeva hos människan, det hemsökande, smutsiga, bärs fram illa dolt bakom nervösa blickar och skenheliga grin. Vi ler och hoppas att ingen ska avslöja den andres hemligheter.

 Min tanke om ändring är inte godhjärtad egentligen. Jag vet inte än om jag klarar av att finna det som jag själv bär på. Kanske kan denna vidöppna avgrund vara en högst paranoid skapelse? Men rakt ur mitt hjärta kommer likväl denna angelägna förhoppning. Lyssnande till mitt inre, vanvettigt eller bara uppvaknat, måste sökandet på något vis leda till förbättring. För jag kan faktiskt inte längre se några hållbara alternativ. Göra något eller gå under.

 Så lyser jag med den ängsliga lågan längst där inne. Jag finner en oberörd man. Icke utan ärr på skinnet dock. Inte orörd. Han är tilltyglad som alla. Men döv är han. Öronen är täckta i tjära och inget ser han med de stängda ögonen. Helt avtrubbad från den världsliga världen. Eller inte helt ser jag nu. Det finns ett litet hopp i honom. En liten styrka brinner starkt i den veka figuren. Det är hans dotter. Runt henne sitter han som en väldig mur. Släpper inte ut något från hennes lilla. Släpper inte in något från den omgivande stora.

Innan dess var det kvinnan. Förbindelsen till barnet. Anledningen att jag drunknade i dina ögon, att jag låg vid din sida och sa det: jag älskar dej jag älskar dej jag älskar dej bli min. Du var och är det andra som jag inte kunnat styra. Vi var meningen skrotkorn för att kunna hamna här. Jag minns inte när något hände, bara att du hände och du visslade så det landade en liten vid oss.

 När den lilla draken klev in i mitt liv kände jag för andra gången att något faktiskt spelar någon roll. Hon var och är anledningen att jag finns här. I skenet av detta upptäckte jag också den likgiltiga väg på vilken jag vandrat genom livet. På mig har inget fastnat. I mig har inget brunnit. Jag har mött kärleken, sorgen, hatet och glädjen. Men distanserat. Inte avsiktligt men efteråt tycks varje känsla som genomströmmat mig ha varit försiktig. Ett noga avvägt beslut har varit grunden i varje anfall. I efterhand har jag också, på säkert avstånd, kunnat känna mer än vad jag känt då det egentligen skett. Klarare: jag kan ofta känna en större glädje vid minnet av någon rolig händelse än då det inträffade. 

 Noteras nu igen att det inte var ett medvetet val att känna lågt, utan det var en upptäckt vid reflektionen efter att blivit pappa. Som sagt, jag sveptes då med av en storm jag aldrig tidigare kunnat föreställa mig. Inte bara glädjefull. Hela mitt liv exploderade, imploderade, förändrades och föll samman. Ja, där är den rätta beskrivningen! Mitt liv föll samman i ett ljuvligt men bittert ögonblick. Föll samman till något sammanhängande. Omtumlad klev jag upp med en varm känsla i min famn. Ett barn. Mitt barn.                 

 Och visst gör det gott att se. Han vårdar den lilla blomman. Men det kommer inte bli bra. Jag kommer de enkla sanningarna tillbaks, mot ryggen ännu, men ändå: Du kan inte skydda henne för alltid. Vackra människobarn skriker vittrorna, måste jag låta dom få ta henne?

Ni måste förstå nu hur rädd jag är! Jag gråter vid skräptelevisonsflimmer. Jag mördar när barn far illa. Jag är väldigt ..känslig. 

 Nej! Nej. Men hon måste få se allt. Hon måste få se hur det är.

 För vittrorna hör hemma här likväl som det goda i livet. En norrman skjuter ihjäl alla på kollo. En amerikan skjuter folk på en bio och på en skola och lite här och där. Folk sätts i fängelse överallt i hela världen för att det törs skrika när något är fel. Många dör av fel anledningar hela tiden. Nu! nu och ..nu! dör någon av fel anledning.

 De fattiga och de rika. De kloka och de galna. De onda och de goda. De vita och de svarta. Alla är mot alla och vi är våld. VÅLD är vi - du och jag - så löser vi problemen, det som skaver skär vi bort och glömmer. Gömmer.

 Utanför faller regnet lugnt och Iris sjunger i sitt rum. Beatles, I want to hold your hand och legobitarna dansar i plastbacken. Hur ska jag kunna sätta ett mörkt frö i någon som satt ett så ljust frö i mig? Världen trycker på från alla håll och det är henne de är ute efter. Vittrorna. I mörkret som vi utforskar nu känns det fel att ha henne med, om än bara i tanken. Men det är hennes närvaro som gör att något överhuvudtaget betyder något. och här, i skuggvärlden är det meningen att jag ska finna svaret på hur det ska gå till. Hur jag ska göra henne stark nog att leva sitt liv.

 Så kommer det. Det ligger redan i orden som skrivs. Det är inte svårare än det jag vet. Vi är alla av det onda och det goda. Om man vill se sanningen annorlunda: Vi är varken goda eller onda. För vi är djur. Ett djur i överlevnad och fortplantning. Som gråsparven, som krokodilen och som katten.

 
 Felen kommer bestå i världen. Det kommer inte försvinna även om jag ändrat mig. Men om jag visar att det är rätt att skrika stopp ibland så ser hon det. Låser någon mig i fängelse för det så kommer hon veta att det är fel. Skriker jag när jag känner hur jorden rullar snett så ska hon också kunna känna det. Hon kommer dela min tårar om jag gråter för det svaga. Hon kommer förstå att vi är här för att hjälpa varandra. Då finns det en chans.

Allt som behövs är att bry sig.