Äpplet faller långt från trädet

Håkan:
Här följer nu ett stycke text som utgör den tredje delen i det som kanske kan bli en bok framöver. berättelsen tar sin början i en annan sak jag skrev för länge sedan, "Möte med galen katt"
Detta nya verk verkar vilja bli ett lättsamt filosofiskt något. Smakprov!


"Äpplet faller långt från trädet"

 Den blå bönbusken är inte blå. Bladen är stort skuggande under heta solar och vid regn brukliga som paraply. För den skull blev det en naturlighet att vi träffades just där. Det råder lugn med ryggarna mot den mjuka stammen och fötterna, eller tassarna, långt borta vid horisonten. Ett vidsträckt landskap är omgivande, busken är tavlans centrumhet och bergen är vänliga och stadiga i bakgrunden.

 Så träffades vi utan ordning och pratade. Varför hon gick med på det skulle jag inte veta förrän på en annan plats men jag nedtecknar nu i hastighet och för att få en riktning på något så försöker jag hålla det kronologiskt.

Vi tog plats i tystnaden och alltid var det jag som jagade bort den med en fråga. Jag var frågvis och hon var trött. Så som katter brukar vara.

- Gränserna, kunde jag exempelvis fråga, vad fyller de egentligen för funktion i din värld?

Just frågor om gränser var en effektiv inledning och jag har ställt den frågan många gånger. Samtalet kunde ur den frågan växa fritt i alla tänkbara riktningar.

Var hon trött sa hon att gränserna begränsar. Var hon arg så sa hon att jag passerat gränsen för vad som var okej att fråga om. Var hon inte på humör så vände hon bara på orden så att det lät som något kollosalt genomtänkt. Det sistnämnda tricket retade mig våldsamt när jag väl genomskådad det. Jag vet inte hur många timmar jag använt för att bringa klarhet i en kattvänd bumerangfråga.

- Vad är funktionen för en värld i begränsning?

Hon skrattade åt ilskan och somnade om. Men medgav vid något tillfälle att det var  småaktigt att hon stundom gjorde så. Hon fann det bara så väldigt nöjsamt sa hon och det var inte med avsikt hon vill få mig att gå vilsen eller bli sårad.

- En gräns är en gräns. Funktionen är att skilja på ditt och datt. Den ska helst inte passeras menar begränsaren. Om den ska passeras så ska det oftast ske under ordnade former. I min värld är gränser nedstämda. Ingen ser dem. Ingen förstår dem.  Allt i mitt tänkande och existerande är utan gränser.

- Men livet har gränser. Begränsningar som exempel. En gång ska vi alla dö.

- Du är för liten för att prata om döden, sa katten.

- Det enda som man kan vara säker på är att vi en gång ska dö.

-Please. Väck mig om du vill prata seriöst, sa hon och vände sig bort från mig på ett nästan barnsligt demonstrativt sätt. Det var en bestraffning. Vi hade inte gjort någon slags uppgörelse att jag skulle vara lärjunge eller liknande men ofta var det så att Krazy styrde samtalet exakt dit hon ville. Var jag intresserad att prata mer fick jag tänka till.

- Naturlagar då. Gravitation! Om jag släpper ett äpple i luften så faller det till marken.

- Bättre, sa Krazy och satte sig upp igen. Det är en enkel tanke du lägger fram och i dessa kan man finna vägar till den plats du söker. Se varje tanke som en möjlighet. Du vill bevisa att begränsningar finns. Alltså tar du först en allmäntagen klyscha och slänger i ansiktet på mig: Alla ska dö. Det har vi hört så ofta att repliken är att likna vid automat-tal. Du vet inte vad du säger helt enkelt. Eller kanske som krumbukthumor: Bara valet av den repliken visar tydliga indikationer på att du de facto redan är död. Haha. Äpplet är intressantare. Förvisso använder du äppelfrukten i din liknelse fast det vore mer på sin plats med en böna då vi sitter här under busken. Men du har nu tänkt över ditt argument och det tar jag som ett tecken på respekt för din samtalskompis så därför ska jag argumentera tillbaks.

Nu hade jag tydligen träffat rätt i mina ord och det förlöste en svada av ord. De strömmade ur katten och om än jag gör mitt bästa att återge samtalet så kommer en del trilla bort. Jag minns inte allt tyvärr. Senare hade jag alltid en skriftlåda laddad i fickan men så var inte fallet denna gång.           

- Äpplet faller, fortsatte Krazy, som en följd av att du släpper det. Det är gravitationen som för äpplet ned till marken. Är det så du menar?

- Jupp

- Gott. Och jag menar inte att du har fel. Men jag vill påstå, förutsatt att äpplet inte stannar kvar i luften, att det finns tre uppenbara tankar att plocka med i hobbyanalysen av det lilla dramat. Det första är att det är lika mycket äpplets händelse som din. Vill äpplet vara med om detta? Kan äpplet påverka det som eventuellt ska hända? Det andra som måste medräknas är att luften är med på det planerade. Att luften tillåter äpplet röra sig nedåt genom att lämna plats åt fruktens kropp. Slutligen, och även det viktigaste är att äpplet är det centrala i detta och det naturliga vore då om jorden och därmed hela alltet valde att röra sig i riktning mot äpplet och inte tvärsom. Man kan minst förvänta sig en ansträngning av den större att möta upp halvvägs.  Det låsta ögat håller dig så starkt att det hindrar dig att se alla saker som sker. Du vill belysa något. Men du vill inte acceptera något annat än det du förväntar dig finna. Du är tvådelad. Då ger det mig möjligheten att också vara tvådelad och mena att du inte har rätt samtidigt, som sagt, att du inte har fel.

- Det finns ingen sanning menar du?

- Det finns många absoluta sanningar men den om gravitation och äpplen är inte en sådan.

- Du är ganska krånglad för att vara en katt.

- Mjau. Tack detsamma.  

 Krazy drog med mig ut från bönbuskens gömsle och framför oss på marken låg förstås mycket riktigt ett äpple. Grönt och utan träd i närhet tänkte jag att det hoppat från frukthandlarens flak vid ett inte noterat förbihastande. Förvånad tog jag upp frukten.
 Katten stod bredvid mig och höll på att göra små märkliga rörelser med sin hand i luften framför oss. Han höll tassen horisontellt och förde den skuttigt upp och ned i små snabba vändningar. Efter en stund så tog han äpplet från mig och förde det till den plats framför sig där han nyss skuttat sin hand.

- Det är bra att äpplet var grönt, sa Krazy och tittade vänligt mot mig. Det gör det enklare.

- Vilket då, undrade jag fastän jag redan visste att hon i nästa stund skulle släppa äpplet så att det inte föll till stäppens välstampade grund.