En röd slöja låg över mitt ena seende och ett grönt på det
andra. I mitten stod hunden och framför honom utspelade sig hans verklighet med
ständiga inslagningar av de två motsatta färgerna. Knastrande som radio,
blixtrande som himlar, zappande som kanalisering.
Katten sa att jag, i det blixtrande tillståndet, skulle gå
ut i världen.
Förtrollad satte jag ena foten framför den andra och gick
mig därhän.
I blixtrandet klev en välbekanting fram.
En riktig man av 40 år. En riktig kvinna vid hans sida och
ett riktigt barn som tillsammans bildar en riktig helhet. Ett liv. En ankrad
plats i en tillvaro där fabriken inte längre är Kellys tegelfabrik och staden
har hyreshus istället för stäppens vackra mesor. De brandgula stjärnorna är nu
skymningens lyktstolpssken över sjuttiokilometeritimmensträckan alldeles utanför.
Den som leder till och från.
Blixtrandet avtar.
Mannen gör allt för
dem och de gör allt för honom. Håller i dem så hårt som bara en kärlek kan
göra.
Jag sitter i hans huvud.
Mannen har allt. Utom förmågan att stå still. Allt utom modet att låta stormen
bedarra. Han jagar upp den. Stormen. Ständigt hela tiden. Osalig är figuren.
Sökandes något.
Den förstående
kvinnan, kärleken i henne som säger det som kärlek menar. Jag är din punkt. Hos
mig finns ett ankare och stormen kan du rida på om du måste det. Hos mig är du
ankrad älskade. Jag är din och du är min. vi är, du och jag.
Det oförstående
barnet, kärlek i henne som säger det ovillkorliga som bara ett barn kan säga.
Stå still. Jag är här. Det är mig du ska söka, inte längre dig.
Det dåliga samvetet.
Det dåliga samvetet. Röd är min sorg. Jag önskar att kvinnan sa åt mig att
lägga av och jag önskar att barnet sa det motsatta.
Hans hjärta är gott. Stolt är han över den kärleken.
Kvinnan, barnet och han själv. Det är en av de få sakerna han förstår. Det är
rätt det är både rött som grönt.
Det tumlar mig. Det är jag
som är mannen. Det är mitt liv som jag upplever via den främling som sitter i
jaget och reser med i ett annat medvetande som är mitt.
Blixtrandet stannar.
I närheten av kvinnan,
hon med de trolliska i sig och i närheten av barnet med legobitar överallt, är
jag bara jag. Där finns en önskan större än allt. Jag vill ta med tegelbricker
hem och mura bort ytterdörren i lyan. Jag älskar er så mycket och vill stanna
tiden. Jag vill omsluta oss från allt. Jag vill att livet ska vara varken
större eller mindre än en tråkig söndagseftermiddag med en höstsol som ligger
på en matta i köket och att Beatles sjunger för oss och lilla hon och lilla
andra hon och jag gör inget mer än vårt liv. Utan inverkan.
Där fångar jag en förståelse av det hon hela tiden säger,
min kompiskatt Krazy. All tid är nu.
Så kan jag fånga det, min önskan om omfamning avskärmning. Jag lägger en bit av
mitt minne ständigt närvarande där då nu.
Blixtrar igen. Rött.
Jag kan inte veta
ansikten och alla namnen så ni blir djur istället. För du ser ut som en
svartgås och du ser ut som en kamel och du ser ut som en ekorre och sen tänker
jag på vem som var Namn och vet att Namn är du som ser ut som är en tvättbjörn.
Flera är tecknade med sladdriga armar och det blir riktigt grönt här en stund.
Blixtrar grön.
Jag är hans ögon. i en
retsam periferi kan jag äntligen läsa den flyktiga karta som han försökt
betrakta i århundraden. Fallande åt vänster, nedåt har den dansat runt om fokus
så länge. Kartan visar en bild över det röda ingenting. Ett genomskinligt
vattenark med alla små vägar som leder framåt och bakåt och härs och tvärs mot
det gröna överalltet.
Blixtrar rött.
Övertygelsen om det
egna närvarandet efter en påtaglig närapåöverkörning då en grön Megadon kastar
mig till asfalten och dånar mig till obetydelse. Går vidare som inget hänt i
dödlighetens form. Var detta mitt passerande till slutlighet? Är detta
andrasidan? Ja, säger hemköps automatiska dörröppnare som vägrar att se mig.
Sedan, tack och lov
Blixtrar grönt.
Somliga filmer,
somliga serier, somlig musik, somliga poeter existerar bara för mig.
Blixtrar det rött.
Arbetarklass får sin
sanna innebörd när arbetarbarnet inte bara finner sig i lotteriet utan också i
det förhatliga känner sig hemma. Maskinerna är mina stora vänner. De älskar mig
och jag älskar dem tillbaks. Blodet är rött. Visst är blodet rödare än vatten.
Maskinerna talar till mig. Maskinerna är gröna.
Blixtrar det grönt.
Jag skriver ner de
oskrivna regler som gäller seriefigurer och b-filmskaraktärer. Det blir ett
rättesnöre i den dagliga rödheten.
Blixtrar det rött.
Jag utvecklar ett
effektivt lyssnande i språket. Orden i sig spelar inte längre roll. Jag lyssnar
efter vad den pratsjuke vill att jag ska säga. Jag säger det väntade och får
därmed återgå till det gröna.
Blixtrar till grönt
Jag fyller
lyssnarjaget med en meddelande. Du är på väg någonstans. Genom förändring. Så
blir det otåligt. Vart ska jag? Jag är mitt i en evolution. Vart leder den mig?
Var finns genvägarna?
Blixtrar röd.
Alla finner sig i ett
själsligt utrotningstillstånd. Jag räddar er med den desperata åtgärden att
inte tro på sanningar. Motgång är enda valet för den som själv vill välja.
Konspirationer får så äntligen de slutliga bevisen på sin riktighet. Det
förnekas från styrelsen som biter sig själv i svansen.
blixtrar rött blixtrar
grönt blixtrar rött blixtrar
Snabbare och snabbare hoppar avtrycken på mig.
Huvudvärken tilltar
fruktansvärt.
Jag har en gång fått en massa aluminium i mig och det är den som stundtals spökar. Nej! Jag har en hjärntumör som utvecklats genom all hjärnslig idioti. Nej! Jag har en sliten rygg och det arbetar-onda vandrar ibland upp och bor i huvudet några dagar. Nej! Jag har fått något inopererat av rymdisar. Nej! Jag har hemska minnen som inte växer fram!Nej! Jag har migrän. Nej! Hjärnstörtblödning. Nej! Det bor något därinne som skrapar mot insidan av kraniumet. Nej! Den säger mig namn. Den säger mitt namn. Nej! Nej!! Jag dör! Jag är för ung för att prata om döden!
Jag har en gång fått en massa aluminium i mig och det är den som stundtals spökar. Nej! Jag har en hjärntumör som utvecklats genom all hjärnslig idioti. Nej! Jag har en sliten rygg och det arbetar-onda vandrar ibland upp och bor i huvudet några dagar. Nej! Jag har fått något inopererat av rymdisar. Nej! Jag har hemska minnen som inte växer fram!Nej! Jag har migrän. Nej! Hjärnstörtblödning. Nej! Det bor något därinne som skrapar mot insidan av kraniumet. Nej! Den säger mig namn. Den säger mitt namn. Nej! Nej!! Jag dör! Jag är för ung för att prata om döden!
Jag kastar av mig den tredimensionella brillan.
Så är jag åter vid den blå bönbusken. Liggandes på rygg.
Krazy Kat sitter på min mage.
Hon säger mitt namn.
Mitt namn.
Mitt namn uttalas över
den oändligt stora stäppen. Jag är inte längre en liten hund med en rödvitrandig
tröja och en basker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar