Sju förlorade
paraplyer
Aldrig är de till
antalet fler och aldrig till antalet mindre än de sju. Ingen vet varför de är
sju och ingen vet heller om det finns någon speciell anledning att de ska
förloras.
Jag har ägt alla paraplyer som jag har
förlorat. Eftersom jag är väldigt förtjust i paraplyer så har det satt sina
spår av sorg hos mig. Inte så djupt men ändå så pass att jag med vedmod minns
hur det gått till.
Det första paraplyet var ett krokparaply med
välspänd svärta. Det förlorade jag till en pokerhaj under en intensiv period i
Baltimore.
Mitt andra paraply var ett arvegods från en
sjunken sjökapten. Det var vackert när det blåste i seglen och det längtade
hela tiden bort. I hamnen blev längtan för stor och hon bröt masten och seglade
iväg på en nattsvart å.
Mitt tredje paraply var ett väldigt fult
paraply men var ett funktionellt våtskydd. Det var till längden sett alldeles
för kort för mig men låg bra i handen. En solig dag använde jag det som käpp
och tappade förargligt ned paraplyet i en öppen vägbrunn.
Mitt fjärde paraply gick förlorat då jag
målade in hennes skönhet i en tavla.
Mitt femte paraply blev, i likhet med det
fjärde, också förlorad under konstiga omständigheter vid en filminspelning.
Mitt sjätte paraply var ett väldigt speciellt
paraply. Tillverkad i närheten av Saharas öknar och hade, kanske därför, den
egenheten att det alls inte tålde vatten. Så det föll därför isär under en
störtskur sommaren 1938.
Hur alla dessa
paraplyer försvann från mig skulle jag kunna gå djupare in på då deras öden
alla förtjänar att berättas och ihågkommas.
Men för stunden låter
jag bli för det som pockar på största uppmärksamheten är de nagelbitskt
spännande omständigheterna kring förlusten av mitt sjunde paraply.
forts följer..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar