Min bok Spöken i 33 A har fått en till recension!
Recension från tidningenkulturen:
Att recensera böcker digitalt - det här är en från en digital kopia
till ett digitalt tryck gjord anmälning, det är den nya given. Och visst,
att läsa på skärmen är inte svårare - men det ger en känsla av att
texten inte riktigt är färdig, men det är nog en yrkesskada hos mig
som arbetar färdigt texter på skärmen och själv inte anser den vara
färdig förrän den ligger i tryck i min hand. Kanske måste jag vänja
mig, kanske inte. Det blir lättare att citera om inte annat.
Boken anspelar på att hårdkoka ihop genrer - i den mån man nu kan
tala om sådana - dikt/deckare och illustrerad konceptroman. Hårdkokt
är också rätt ord, en trappuppgång presenteras med träffande
porträttdikter, prosalyrik, utdrag ur dagböcker och stilla funderingar
av andra - språket iklär sig fullt ut den dräkt som respektive innevånare
kan tänkas besitta och hela boken känns på ett vis smutsig, den får mig
att tänka att den så tangerar pulpromanen, det är bara det gula pappret
som saknas. Å andra sidan finns här en underfundig humor i exempelvis
beskrivningen av Fältharen som allvarlig smittspridare av
psykiska sjukdomar.
Men även om idén kring boken och genomförandet stundtals är spännande
så är bokens främsta förtjänst de bilder som då och då och illustrerar
berättelsen; boken saknar den spänning som en deckare kunde innebära
och den poetiska höjd som lyrik borde innebära - historien är lite platt
och även om karaktärerna är fina karikatyrer så stannar de vid ytan och
jag sjunker aldrig riktigt ned i dem.
Jag får en känsla av att Eklund varken tar sin berättelse eller sina karaktärer
på så stort allvar och därför blir resultatet därefter.
"Annars är det så tyst här." Från sidan 28.
till ett digitalt tryck gjord anmälning, det är den nya given. Och visst,
att läsa på skärmen är inte svårare - men det ger en känsla av att
texten inte riktigt är färdig, men det är nog en yrkesskada hos mig
som arbetar färdigt texter på skärmen och själv inte anser den vara
färdig förrän den ligger i tryck i min hand. Kanske måste jag vänja
mig, kanske inte. Det blir lättare att citera om inte annat.
Boken anspelar på att hårdkoka ihop genrer - i den mån man nu kan
tala om sådana - dikt/deckare och illustrerad konceptroman. Hårdkokt
är också rätt ord, en trappuppgång presenteras med träffande
porträttdikter, prosalyrik, utdrag ur dagböcker och stilla funderingar
av andra - språket iklär sig fullt ut den dräkt som respektive innevånare
kan tänkas besitta och hela boken känns på ett vis smutsig, den får mig
att tänka att den så tangerar pulpromanen, det är bara det gula pappret
som saknas. Å andra sidan finns här en underfundig humor i exempelvis
beskrivningen av Fältharen som allvarlig smittspridare av
psykiska sjukdomar.
Men även om idén kring boken och genomförandet stundtals är spännande
så är bokens främsta förtjänst de bilder som då och då och illustrerar
berättelsen; boken saknar den spänning som en deckare kunde innebära
och den poetiska höjd som lyrik borde innebära - historien är lite platt
och även om karaktärerna är fina karikatyrer så stannar de vid ytan och
jag sjunker aldrig riktigt ned i dem.
Jag får en känsla av att Eklund varken tar sin berättelse eller sina karaktärer
på så stort allvar och därför blir resultatet därefter.
"Annars är det så tyst här." Från sidan 28.
- Freke Räihä
Tankar om Recensionen. Är den bra eöller är den dålig?
Jag tror och tycker Freke har haft en rättvis bedömning av
spöken om än den, recensionen, ger allra topp-högsta betyg.
Det är shysst att bli "antagen" och betyckt av en Kulturskrift
också och det rockar så jäkla hårt att överhuvudetaget få ta
del av någons tankar av ens egna skriverier!
& blev du sugen & Köpa så finnsden på bokhanldare på
nätet eller beställs hem av Bokiabokhandlare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar