OII; meets the Radio Virus

Överst: Radio Virus figurerna Ronny och Micke
Under det: Ja, det är ju jag. Och skivan.

Lördagens äventyrlighet tog mig till en källarlokal i
Eskilstuna och det var passande med det stundtals
undergroundiska tongångar som hördes i programmet.

Det var Radioprogrammet  Radio Virus som hade den goda
smaken att uppmärksamma mitt och Jörgen Bröms
poesi-musik-projekt OII;

Programmet är inriktat mot elektromusik och det var
intressant att vara med under en sändning i live-sammanhang
och se med vilken proffsighet de styrde studion. verkar
helkul att pyssla med. Hade jag en insnöad nördighet så
skulle jag sätta igång på direkten.

De intervjuade mig och så spelade dom en av låtarna
på skivan. Det gick hyfsat tycker jag. och det blev ett
litet utrop för poesin igen. Man kan lyssna på sändingen
om man klickar på den här länken.

TÄNK! en LÄNK

Som sagt! Äventyrligt och roligt! Vem gör poesiradio?

Mig själv hittar man ungefär 35- 40 minuter in i
programmet. Tack Radio Virus!

..att tacka nej ibland..

OII;
Det är en skiva med 6 stycken bitar på. Poesi och industri i
krock. Och på Bombskivor finns den nu att beställa för det
rent-ut-sagt löjligt billiga priset av tjugo kronor. Du kommer
till Bombskivors hemsida om du klickar på bilden i högerkant
av skärmen.

Annat;
Det inkommer önskningar på ritjobb och det är ju grymt kul
men jag vet inte hur jag ska kunna hantera det riktigt för hela
ritartiden är fylld till bredden och jag hinner helt enkelt inte
med alla grejer som jag skulle vilja jag göra.
Det är ett lyxigt problem kan tyckas och jag tror jag ska lösa
det genom lyx också. Nämligen att koncentrera mig på de grejer
som jag inte tidigare testat på. Grejer som jag verkligen vill göra.

Skivomslag och sådana teckningar kommer från och med nu
att gå genom stycket-innan-nämnda-bombskivor fresten.

OII;

Mitt & Jörgen Bröms musik/poesiprojekt OII; har börjat
nosa på slutformen. Tack vare Ronny så rullar det så fint.
han har slutmixat två av spåren och jag är rysligt nöjd hur
det låter.

ur poesiskrivet synvinkelsesätt så är OII; intressant av
den anledningen att det hela har en helröd tråd i både musik
och ord. Det är fabriken. Eller snarare arbetstagarens sätt
att ta sig genom ett skift. Den lilla bland det industriella.
En berättelse som skola kunna upplevas som dystopisk
arbetarromantik. För min del är det temasammanhållna en
framgång då jag brukar spreta åt flerhåll.

jag pysslar lite med omslagen och hoppas att skivan kommer
ut snartnog på bombskivor  

Rules bending sideways

Recension & tanke:
Freaky Fairytale Band
Rules bending sideways

~

Ett två och så spelar Freaky Fairytale Band ur högtalaren
igen. Som om skivan har legat där alltid och det här är
nästa spår på den imaginära skivan.
De är en vild levande rårock i Freaky i deras blekaste
stunder. Det är riktigt bra och svängigt. organiskt vill jag
skriva när jag är i deras närhet. Dom är Organiska!

Väldigt sköna och genuina.

Det lite röjigare rocklåtarna är bra. men det här är freaky!
Och mitt favorit-freaky är det lugnare låtarna. & det finns
ett par spår som är helt otroliga på Rules Bending ..

Bland rockspåren är inledande Arrival bäst. En bångstyrig
dänga-dänga-dänga-dänga-låt. återkommande i sista spåret.
Och där, i Arrival part 2 förvandlas samma rocklåt till något
som är mystiskt. snabba lager av ljudfärger läggs till varandra
tills hela låten rullar fram som en kompakt matta av ljud och
drar med mitt medvetande till ett ...tillstånd. läskigt.
och fantastisk.

jag häpnar! Hur kan dom leka med mitt huvud!!

Bästa låtarna är balade No Worries där Bennys sjönsång tar
plats och låten växer fram bakom om honom och den snälla
gitarren. Mycket fin låt och lugn.

Därpå följer den andra favoritlåten. Follow. Och där framträder
ett Freaky som det mystiska (musik)väsen de är i sina bästaste
stunder. De blir ett en klumpedunsskogsjätte framkliven
ur mytiska sagor och Skinnskattebergsdjupa skogar.
En själamaning! f o l l o o o o o o w w . En vän att hålla
i handen! troll

Det är i det mystiska ljudlandskapet som jag älskar Freaky
mest. det påminner inte om något som jag känner till. Och
om inte du känner till dessa mystiska figurer så borde
du klicka här för att komma till deras sida.

Jag sätter betyget 4 af 5  

tack

Bomb! Bombskivor!

BOMB!

 

Nu smäller det. Jag kör igång ett skivbolagsliknande

skivbolag. Underhuggare är förvisso mitt namn men

ändå. Med skivbolagsdirektören Shaggy så öppnar vi

ett litet oberoende bolag som drivs med främst en god

vilja och hjärtslag för musiken som vi gillar.

Enkelt upplägg och är man musikkant ska man klicka

på länken för att läsa mer hur det kommer funka

OII och en bild

OII - ett nytt projekt ser dagens ljus. Det har funnits bakom ridån
ett tag men i-o-med dagens äventyr är det dags att sätta ut trollet i
fullt solsken.
Det är Bröms som är grundbulten, eller snarare grundpulsen,
 i detta projekt. Jag har, som sagt var, svårt att släppa det där
att inte göra musik.
 Skapandet går därför via mänsklingar med dessa mystiska kunskaper.
 Jag la ut en gammal tanke och Bröms, detta inferno av
musikskaparkraft, gillade iden.
Så vi startade OII som egentligen tar vid där Orosordern slutade.

 Men lite annat upplägg än sist. Nämligen står jag för
läs&sångpåläggen samt att det är mer Poesi än sist.
Inte vilken som helst heller. Poesin är ur fabrikskaraktär och
 ljudväggarna likaså. Tung industridikt typ.

Idag var jag till sångstudion via gode Ron och spelade in rösten.
 Det var en upplevelse utöver vanligheterna. Innan sessionen var
 slut så hade jag både väst, skrikigt, körat, mumlat tunakomp och
 sjungt. Det var nervöst men väldigt kreativt energigivande.
Jag hoppas och tror att det blir ett lyckat projekt. Nu ska bara Ronny
 slutmixa och sen så ska världen få din förtjänade del av OII

~

Bilden har inte med OII att göra. Det är istället en bild
till en dikt som kommer med i nästa Populär poesi. En
enkel idé som jag tycker funkar toppbra till dikten. Detta
är också en sådan bild där jag känner mig extraglad att få
till. Den är enkel avskalad och direkt.

Mycket nöjd.

Container 90 - Working Class League

 

Recension:

CONTAINER 90 - Working Class League

 

Container 90 är tillbaks igen. Elektronisk 

punkiga dängor handlar det om och dom gör 

det riktigt snyggt. Jag är inte hemma i 

EBM-gengren men det jag sett och hört så tycker

jag att Container 90 är ett av de intressantaste

aktörerna. Inte minst så är hela deras utstrålning

och budskap trevligt punkigare och hjärtligt 

rockigare än andra. Nota Benne - som jag vet.

Det låter som det brukar låta. Käftsmällar som 
lätt fastnar i sinnet. Favoriten är "Raise your finger"
där fotbollskörsrefängen genast vill att jag ska
upp och Pogaåogapoga. Det är förvisso vad varenda 
låt vill men på just den nämnda så var det ståhår 
på armarna. Också i avslutande Lennoncovern 
"Working Class Hero" var det knottrad hund genom 
hela spåret. Covern är lite skiljande från de övriga
låtarna men det slår en att låten är jäkligt passande
för Container 90-dress.

Det finns en genomgående känsla i texterna. Mer 
ilska och frustration än tidigare och det är en 
underdogmentalitet al'a pitbull som går igen. 
Underklassen mot överklassen, livslotten och 
maktlöshet. Mycket bra skrivet och känslan finns 
i även de mindre arga texterna, som hyllningen
 till ölöppnaren "key of life".

Albumet kommer i många olika skepnader. 

Numrerad Cd och Lp och även en lyxversion där ett
 antal Merchandise prylgrejer medföljer.
Typ ölöppnare! Och jag har ju ritat bilderna och e ju 
förstås störtförtjust i att de pyntat så många grejer 
med mins teckningar. 

En 'rolig' kuriosa om teckningarna är ju att en
av bilderna vägrades att bli tryckta av ett tryckeri.
Det blev ett lite stolt ögonblick i min ritarkarriär.
Ett hurra till bandet som bytte tryckeri istället 
för tecknare. Så nu kan hela världen se min 
provokation till bild.

Jag sätter betyget 4 af 5 

..till C90 och albumet Working Class League

Charta 77 & sin nya vinyl

nu finns Charta 77s nya skiva ute i världen. en Riktigt LP
som slår an lite extra bara för en sådan sak, då jag minns
när det bara fanns vinyl. Cdn kom och musiknördar köpte
Cdn och vi andra höll oss till plasten. Vinylen dog och men
på senare tid har den kommit tillbax och nu börjar det kännas
tvärsom. Det är riktigt koolt med vinyl och Cd är det förlorande
formatet. För mig som tecknare och sjuttiotalist känns det lite
extra dock när bilden sitter på en vinyl.

Jag menar: lill-Håkan har nog ritat en miljon skivomslag i
ritböckerna som valp.

Charta 77 fyller 30 år. Det är skoj och firarläge! Jag &
elsklingen ska på punkfesten framöver och då blir det Charta
och Total Egon och en massa annat finlir! Hoppas festligheten
återkommer varje år. detta är ju andra året.

Omslagsbilden gick några vändor fram och åter innan vi
förstod varandra till fullo. Och nedan-nedan så hittar man
en första-version.

Skivan kan man enklast köpa på Skivkällarn i Köping eller
på Birdnest mailorder Voff   

Sällskapet - Nowy Port

Recension eller nåt!

Sällskapets andra skiva. Nowy Port. Den suckar skönt
dystert från bakom mig i fönstret. Jag lagar lasange till
eftermiddagen. Solen lyser inte i våren och morgonens
dimma dröjer sig kvar i tanken.

Förra gången, första mötet med Sällskapet, var inte bra.
Jag hatade skivan frånm första stund. men förststunden
bleknade och jag blev tvungen att lyssna igen och igen
och igen tills jag plötsligt hade börjat gilla den och gilla
den väldigt mycket. Märkligt. Men det fanns väl något
i det lågmälda som krokade fast.

Så är det nu också. fast jag hatar inte från start. Bara finner,
till min glädje, att nästan ingenting är ändrat. stegrande,
skenande ljudtåg. Det inre pulserandet och det spröda,
vackra är helt genom närvande. En total fortsättning på
debutalbumet. Jag kommer älska detta om en månad.

Betyget är 3 af 5

   

En liten musikkälla

Igår var jag in i en skivbutik och köpte en skiva. Det låter
inte speciellt märkvärdigt. Men betänker man att jag lever
i en trött stad där varannan butikslokal är glugg, så är det
rätt coolt. Som jämförelse så finnas det inte någon bokhandel
längre.

Tiden har sin gång. En gång var det bara Vinyler och så kom
CDn och alla musiknördar köpte det nya fantastiska alternativet.
jag var sen med CD. Men nu är det CD som is tha shit i min
musikvärld. Och då inser jag litet häpet att det nu är det gamla
vinyliska som är det fina stuffet. Ombytta roller, liksom.

Hoppas butiken klarar sig. Det var skönt hullerombullrig med
alla format. Cd och vinyl och lite tröjor och postrar och vidare,
en liten spännande del med lokal musik. Grymt.

Dock köpte jag blott Sällskapet. Den var bra.

Next helg går jag dit igen när Charta 77 har släpp av sin
nya skiva. Orkestern ska vara i butiken och allt. Musikkällarn
alltså.

~

Annat, men ändå inte:
Jag ska va med på ett hörn, kan sägas i förbifarten, i ett nytt
skivbolag minsan. Mest som illustratör till skivomslag osv.

Mer om det kommer!

Tanke för Eremoticons

Min vän K! Eremonauts kapten och konstiga prick är inspirerande att
vara nära och följa. Jag har under det senaste halvåret upptäckt hans
tidigare, för mig, dolda bildkonstskapande. Jag har sett det blomma fram
för att nu vara så starkt brinnande som det kan tänkas brinna. i en serie
om 27(?) konsttryck så illustrerar han de medverkande poetiska
texterna av Towe My Frykenfeldht, Ewa Nillgård och Cecilia Persson.

Ett klicka och måste se för alla med läsa och lust för poetiska grepp.
I likhet med Sovstaden så är det lite annorlunda i sin form och förmedling
och antingen är det bara jag eller också är det något som händer. En
upptäckt bara. att man kan ta det gränslösa och göra till något fantastiskt
istället för att bara se det som hotfullt.

~

"Keep your mind open"
      - Freaky Fairytale Band

~

En konstig fjäder ha jag fått i min hatt som illustratör. En av teckningarna
som är med i C90s nästa album är så provokativ för ett tryckeri att de
vägrade trycka saken. Det känns tufft på ett coolt sätt. Men synd att det
blev trubbel för bandet. De valde ett annat tryckeri. fint.

Helt överraskande var dock det inte. Eller om man säger så; jag förstod
genast vilken av de cirka 15 bilderna det rörde sig om

~

Orosordern kommer tillbaka ..lite

Buck Ryan om OROSORDERN / Plockade Favoriter:

 

Berättelsen om Orosordern är en av svensk rockmusik mest tragiska, tycker jag. Bandet, som kom från den lilla Västmanländska bruksorten Bro, bestod av Ante Blomgren på sång och gitarr samt syskonen Jimmy och Jenny Larsson. Jimmy spelade synt och Jenny trummor.

Orosordern låg rätt i tiden med sin musik och spelade flitigt i Mellansverige mellan åren 1987 – 89 och gjorde sig ett namn på den sk depprockscenen. De blandade sina uppträdanden med enklare ljusshower och speciellt frontmannen Ante sägs ha haft ett teateraktigt och uttrycksfullt sätt att sjunga som gjorde konserterna populära bland den jämnåriga publiken.

Våren 1989 skrev Orosordern kontrakt med skivbolaget Hundmusik och under den första helgen i juli spelade bandet in sex utav debutalbumets tio spår i skivbolagets studio i Stockholm. Med avsikt att återkomma nästföljande helg for de sent på söndagsnatten hem mot Bro i sin folkvagnsbuss. En färd som slutade tragiskt. På måndagsmorgonen påträffades deras totalkvaddade buss i ett skogsparti alldeles bredvid motorvägen. Kollisionen tros ha varit våldsam och alla i bandet måste ha avlidit omedelbart. Vad som orsakade olyckan är ännu oklart.

Jag jobbade under denna tid som ljudtekniker på skivbolaget och efter att bolaget gick i konkurs på nittiotalet kom Orosorderns mastertapes i min ägo. Men på dom är inte Jennys trumspår med eftersom dom är spårlöst försvunna. Efter påtryckningar från depprocksfantaster, och efter att Ante, Jimmy och Jennys familjer godkänt allt, väljer jag nu att ge ut en del av Ororsorderns ofullbordade debutalbum på skiva. På låtarna har tidstypiska och passande trumlooper lagts på.

 

Efterlysning:

Om du råkar ha ett fotografi från någon av Orosorderns konserter så hör av dig till skivbolaget.

 

Buck Ryan, Köping 130411

Ett litet skivbolag

Det kommer snart ett litet skivbolag och jag har ritat
deras logga. Såhär kommer den se ut. Mer om bolaget
när det är klart och i sjön.

Charta 77 - läs mellan raderna 1983 - 2013

Charta 77, hemstadens stolthet ( i rätt kvarter ) fyller 30 år
och firar det med lite alltmöjligt. Det blir punkfest till våren
nere på Ögir. Där jag självklart kommer vara med. vi har nog
biljett nr 1 och 2 tror jag!
Och så kommer de ge ut en LP. Alltså stor fin vinylskiva. Jag
har varit med på den i form av en teckning. Det är rätt maffigt
för mig att få göra omslag till en riktigt vinyl.

Som grej tror jag skivan är på väg tillbaks lite granna. Och det
är kul. Jag är ingen vinylgalning direkt men eftersom jag har
varit med om vinylen då det begav sig så känns det lite mer som
på riktigt när ens bild pryder konvolutet.

Chartabilden var en ren beställning av motivet. Det är en idé som
Granberg har pratat om för hundra år sedan redan och den hittade
till sist fram.  Här är en ratad version. Jag gillade den också men jag
hade missat lite att handen skulle se ut som den gjorde fulfingret
ut-o-in

Annars är det mycket som händer i hundkojjan. På tal om vinyler så
kommer ju Container 90 släppa sin nya i vinylform med tillhörande
specialmerch. Med mina bilder på. riktigt koolt. om jag förstår rätt så
kommer den också i cd-form.

Dessutom, nånstans i fjärran, så lurar ju också en The Past skiva på
plast med min bild. det vore rätt ballt om all denna plast slog in.

Den som vill köpa vinyl och Birdnestskivor överhuvutaget borde
klicka på denna länk. Birdnest ..koolt att se sina andra bilder bland
skivorna Grisfest, Spegelapan och Gryningstid. Sen nya Charta-singeln
också. den bilden tog dom ju från punkölen och var en teckning som
jag egentligen bara ritade av från ett forografi.

Poesi, musik & en bok

Det är inte stilla för att det står stilla i bloggen. Jag är med
i flera sidolöpande saker som alla har sin tjusning.

Sovstaden är alldeles strax på plats. 10 poeter tolkar
tio teckningar som jag ritat. Det kommer publiceras på
en hemsida och intäckterna går till välgörenhet. Bilden
ovan är en poster jag kommer trycka och sälja på sidan.
Då i svart form.

Skivomslag i mängd har det visat sig. slumpen är den att
Charta 77, Container 90 och Freaky Fairytale Band snart
har realeser på sina senaste skivorna och utöver att det
berikar världen så är jag glad av anledningen att jag har ritat
omslagen.

En bok. En bok som är som inget jag tidigare har skrivit.
tolvnitton gillar mig och de ska ge ut den. Jag har sett ett
riktigt snyggt omslag och i just nuet så arbetas det med
sättningen av inlagan. Sjusvansad Katt kommer boken heta
och i den kommer den finna en besynnerlig dialog mellan
två lika besynnerliga figurer.  

Roadjournal, Baggå

Djupmörker hänger snövita natten långt bort, bort från
70-km-i-timmen-delen av världem som jag känner den
till det djupa skogarnas midvintriga väsen. Där ska finnas
ett rött rum. med värme i det kalla, med ljus i det mörka och
vi fann det också. Jag och årssista äventyrets kamrat R.
men mobilerna var tvungna att dö först och GPS nekade
vägen. Vilket jag förstod sedan. För lokalerna, festligheten
fanns inte längre då elektroniska kartor skrevs.

Så klev vi in, nu fullvärdiga medlemmar i stugan, en
gammal skola, med drivorna utanför och sliriga vänner
innanför. Bekanta och obekanta. Färgglada hår och punk.

En vänlig sådan nu för tiden. Det var kvarstående intrycket
sedan också. Det var familjär känsla. Flocken var samlad.

Meat Beat Dead Fist ..ungefär ..spelade svajigt glädjefullt och
ostoppbart på tanken också att det repade bara 5 ggr innan
kvällen så var det väldigt bra Betyg 2 af 5

Act of Dishamber var kvällens bästa band med brabra täthet
och spännande låtar. Mycket slammermusik är inte alltid i
mina öron så intressnat att belyssna. Det var A.O.Ds skapelser
dock. Mycket bra faktiskt och alla rätt. Till och med så gick
propparna. Det var ju coolt!  betyg 5 af 5

Commondors var valpar i sammanhanget och deras punkrock
var också ungdomligare än jag vanligen dansar till. Skatepunk
var det tror jag. De spelade bra och annorlunda med tjeja på sång.
Ibland glimmrade dom till och kanske 3 låtar var riktigt toppbra
men mycket var ganska opassande för mig. Bandet hade lite
rundgångsproblem men också ett inte helt förberett framträdande.
Det kan vara charmigt på sitt sätt att bandet snackar mellan
låtar va de ska spela & så men konserten tappade mycket onödig
fart också.  Betyg 3 af 5

The Blast var toppskottet och kvällens kungar på många sätt.
Pogodansen kom loss på några figurer och det blev lite
röjigare stämning. Det e fantastiska dängor Past har och de
spelade de flesta till min och de övrigas örtjusning. Spelfel
här och var kunde kanske skönjas men de är också ett band
som har nackdelen att inte kunna repa speciellt ofta för
medlemmarnas geografiska spridning. Det var inte den bästaste
Past-spelningen men det var en toppavslutning på
mitt första, men inte sista, besök långt-långt borta i Baggås
skolgård. Blast fick Betyget 3 af 5

fotot tjuvade jag på en fejsbokssida

Banden heter i verkligheten något helt annat

Musik: Civil Olydnad

Recension:
CIVIL OLYDNAD

Det är julen 2012 och den hårdaste klappen man kan
tänka är vinylen som Göteborska punkbandet Civil Olydnad
släppt. En lång-singel med sju spår av smällkäftig punk.

Mitt förhållande till punk och till allt egentligen är att det ska
vara en gnutta humor här och där. Varför vet jag inte. Kanske
känns livet lite enklare om man inte kan skratta åt eländet.

Civil Olydnad delar absolut inte den inställningen. Musiken
är frustrerande arg. Texterna är våldsamt seriöst politiska och
de spelar som det vore sista chansen att göra sig hörd. Sista
chansen att ändra på något. Sista chansen att säga stopp.

På blodigt allvar alltså.

Då kan man tro att jag inte ska tilltalas spexiellt av denna
skiva men då har man fel ändå. Denna punkstil, vet inte vad
den kallas, men typ rå-punk, tjänar på att ha den allvarligaste
av anslag. Det ska vara så, liksom.

Civil Olydnad har, sen jag hörde dom senast på skivan Europas
Undergång ( de kan ha släppt mer sedan dess ), växt in i sina
nitiga kostymer. De är mycket bättre musiker och de märks
också att de har hittat hem i sitt språk. Den skivan var lite mer
stretandes åt olika håll även om de redan då var bra på att spela.

Denna vinyl, som bara heter Civil Olydnad, är som produkt mycket
snygg med omslagsbilder, stil och inget jävla skivbolag så långt
som ögat kan nå. Helt rätt! proffsigt. Fantasin hänförd vid tanken
om hur Civil Olydnad skulle explodera om dom kommit när
punken var som störst.

Texterna är raka och ibland ganska typiska och förväntade men
också djupare kvalitéer finner jag som text i avslutande spåret
Döda politker.

Lägg an, sikta, skjut.
Det måste få ett slut.
Vi måste börja om.
Det gamla måste ut

DÖDA POLITIKER
JAG SER DÖDA POLITIKER
ÖVERALLT

Jag skulle aldrig döda
Det är nåt jag inte gör
Men inuti mitt huvud
Det är där dom alla dör

Detta är en text som är extraordinärt bra. Våldsamt grepp i
orden som griper tag men i andra versen djupnar och ger
det underförtått att det är frustrationen att de styrande inte
gör något. Uppgivenhet. Besvikelsen. Död i meningen
att något inte längre lever. Politkern som en gång ville ändra
världen. Nu är han/hon slocknad som alla andra som ville
ändra. Mycket bra.

Låtarna är egentligen ganska lika varandra. Typ en slamrande
ljudbild med skriksång och allskrik i refrängerna. men de har
intressanta stick och break och tricks som ger varje låt
sin egna lilla spänning. mest imponerad i musikvägen blir jag
av trummisen Eli. Jäklars va han kan banka!

Hög kvalité på alla låtar men min favorit är "Aldrig som er".
En rysarbra dänga! Hittar ingen bra länk till bandet, men de
finns på fejsbok och så finns det en mailadress om man vill
kontakta bandet

civilolydnad@gmail.com

avslutningsvis så ger jag Civil Olydnad betyget 4 af 5 i
betyg.

Sator, Ögir, Köping, Världen, 7/12-2012

Recension:
SATOR

Åren går och tigrar bleknar i ränderna. I få fall så kan det
rockigt upproriska leva kvar i band som från början hade
den där kaxiga utstrålningen. Sator var jäkligt kaxiga när
det begav sig. I Köping är de legendariska i myten om hur
de dängade på sin rock med sådan freneseri att den påverkade
sjukhusapparatur. De tvingades avbryta konserten på den
närbelägna gammelgårdsscenen.

Eller liknande. jag var inte där.

I mitt huvud är de visuella Sator själva ursprungsbandet som
trampa först trampa på omgivningen med gummijeans, ränder
och röda converse. Första skivan, under bandnamnet Sator, hette
Slammer och den är förskräckligt bra. Och bara tänk vilka
örhängen som fanns där!
What You Are Is What You Get, Scales To Skin, Wasting Time,
Pigvalley Beach och Bughouse Baby. Jag kunde knappt greppa
hur jävla bra Sator var!

Konserten på Ögir var tajt. Tajt spelat inför trängslande folk
i liknande mogen ålder som jag och kärestan. Det var fler som
var där och upplevde de en gång omvälvande och lekte ungdom
för en kväll. Förutsättningarna var perfekta och kvällen blev
kanon för de nostalgiska!

Men konserten var inledningsvis ganska intetsägande för mig
som ganska snabbt slutade lyssna på Sator när det begav sig.
Låtarna var alltså okända för mina hörslingar. Då kunde jag
fortfarande njuta av tajtheten och välspelnandet. Men det gav
mig en fundering kring att de, i likhet med oss i publiken, har
tappat en hel del av det farliga. Det spelar säkert tusen gånger
bättre men stundtals var det, i min upplevelse, mer roll än rock.
Det blev lite konflikfullt i mig för Sator är helt inlagt under
rockstämpeln.

Men under senare delen började tidigare nämnda låttittlar dyk
upp tack och lov. Ramonesdraken vaknade och när de klev av
så var mitt hjärta varm igen.

Betyget är 3 af 5 

Toni Holgersson gillar mig..

                            Foto av Martina Ankarfyr

Jag fick en egokick idag. Det var musikern Toni Holgersson som
ville och köpte min konst. Han var på Ögir och såg tavlorna som
hänger där och blev förtjust i den som heter Dupond. eller Dupont.

Nu är det egentligen inte mer märkligt eller roligare än att vem som
helst ser min konst och blir förtjust. men det blev lätt surealistiskt
när man möter Holgersson, som egentligen bor i min skivback.

Jag bytte till mig lite skivor istället för slant.

¨
Årets julklapp är förövrigt en poster av Håkan Eklund. De finns
att beglutta på Ögir. De åker snart ner där och så är postertåget
framme i slutstationen

¨
..och jag gillar Toni Holgersson


 

Bok: I tidens Rififi - Historier om Blå tåget

Recension:
I TIDENS RIFIFI
- historier om BLÅ TÅGET

~

Den här historien hittar du inte i boken men jag lägger fram
den ändå. Först gjort Ebba Grön låten Staten & kapitalet. Den
fanns med på den knastriga LP "samlade singlar". Sen gjorde
Blå Tåget En version på en annan knastrig Skiva som var en
dubbelskiva med samlad musik från MusikNätetWaxholm. 
Jag var ute efter efter annan på den samlingen. Men det var
omöjigt att inte lyssna på sökattraktionen cover.Väl rispad
några gånger fastnade klarinettversionen med extra verser och
allt! Ibland gnolade jag till & med på Blå Tågets version.

Tore Berger, Leif Nylén & Torkel Rasmusson har tillsammans
skrivit boken om den proggorkester den en gång var medlemmar
av. Det är intressant bok som tidstudie av det då-rådande kultur och
musik-klimatet i Sverige. Men hur gärna jag än vill gilla det så
upptäcker jag att det jag bara bär ointresse kring det. Tore, Leif
och Torkel skriver bra på så vis att det alla skriver fritt från sina
minnen med nedslag där och där. Inte nödvändigtvis i kronologisk
ordning. Det ger en nyanserad bild av allt. en sanning är som bekant
aldrig lika för två olika individer.

Men dom har gjort ett litet misstag som gör det svårare att följa
med som läsare. Nämligen skrivit vem som skrivit stycket i slutet av
varje textavsnitt. det medför att jag har svårt att hålla rätt på vem
som skrivit vad och när man inte har helt koll på vem som är vem
från början så blir Tore Berger, Leif Nylén och Torkel Rasmusson
faktiskt väldigt lätt Torkel Nylén-Berger och Leif-Tore Rasmusson.
Läsupplevelsen störas.

Det är progg-raka vittnesmål från 3 musikprofiler. Inget sensationellt
spännande men desto mer som en verklighetsförankrad berättelse.
Vilket inte kanske alltid är fallet i böcker om rockmusiker.

Det bästa med hela boken är att det i bakpärmen sitter en CD
med utvalda låtar ur låtlistan. Flera av låtarna berörs i boken och
det är kul att få en mer substans kring författarnas tankar om
musiken när man som jag, inte helt har lyssnat på Blå Tåget
på det sätt som kanske behövts.  Låtarna är riktigt bra och laid back.
gillar!

Betyg 2 af 5