Poesi 10.0

tankar:

POESI 10.0
- 10 år med poeter.se
Jubilieumssamling

*
Jag är feg och skriver inte en riktigt recension på den här boken.
Den ligger mig väldigt nära i hjärtat som aktiv medlem av sajten
som gett ut boken - och den är till bredden fylld av poesi och poeter
cirkus 600 stycken och därmed lika många olika sätt att skriva och att
läsas. En recension låter sig inte riktigt göras alltså.
Men tankar har jag och det är en poetiskt glädjefnatt att ha bläddrat och
läst i boken under de senaste två veckorna.

För den utomstående så kan berättas att det är en poesisajt, poeter.se,
som firar sin tioåriga existens med att ge ut en bok. De efterlyste bidrag
bland sina medlemmar och så gick redaktionen crazy och gick all in i
den bemärkelsen att de inte valde ut 100 eller 200 representativa
poeter med verk, utan de fläskade på det grövsta di hade och tog med
alla bidrag. Så skön galenskap!

Sen blev det en bedårande tegelsten av det hela också. det är 640 sidor
i boken och det tecknar effektivt en tvärsnitt av det poetiska skapande
som finns "ute i stugorna" i samtiden.
Så funkar boken också som en schysst utropstecken på hur det står till
med poesin idag. sajten har närmare 50 tusen medlemmar!

Jag är aktiv till och från på sidan. i början, när jag insåg att jag höll
på med att skriva poesi till vardags så var jag där väldigt ofta och skrev
och löste andra och kommenterade och blev kommenterad. Det var och
är en väldigt bra sidan att lära sig dikta på. Eller att få råd om hur man
kan få sin poesi att bli mer poetisk. Faktiskt var det så för mig.

Nu är jag inne i en mer aktiv period igen och det mesta jag gör nu är
att läsa all poesi som hela tiden läggs ut. Det är ett flöde av kreativ
kraft! Och man dragas iväg väldigt lätt.

Det funkar också i boken. den vill inte ta slut utan man kan läsa och
läsa och läsa och tankarna flyger och var hur som helst mellan teman,
känslor, stilar och namnen på de medverkande: För det är också en av
de fröjdefulla sakerna: att känna igen namn och stilar från sajten. Det
blommar ut små nostalgiska minnen. Flera av dem som jag nu ser som
 mina vänner är hittade på poeter.se från början.

Diktandets början ligger där. och boken är som ett fint minne.

Som boktips är det rekommenderat. det är, som sagt, en bra pulstagare
och översikt av aktiv nu-poesi (senaste tio åren) och boken rymmer ju
så mycket! Vidare har dom i redaktionen lagt in intervjuer, anekdoter,
fotografier och sådant så att det inte blir lite bra avbrott från det rent
 diktiska då och då. Ska man ha en diktbok kan det var den här.

Eller någon som jag gjort

Frälsarens Predikobok nr 1

Tanke:

jag gjorde annat: minns inte vad, men då när jag borde ha gjort
fanzines så gjorde jag annat. Prövade lätt med ett seriefanzine
som utkom med ett nummer. Retusch hette det. Och man är aldrig
för gammal för att göra sådanahäringa grejer. Men har man inte
hoppat på när det ar dags är det svårt när man är stel och vuxen.

Frälsarens Predikobok är ett seriefanzine skapat av Janne Karlsson
och utgivet av han själv på Svenska Apache och det är en lunta
enrutingar med karaktären Frälsaren som den omedelbara
huvudpersonen. han rör sig i ett Fas 3 liknande Sverige och spyr ur sig
giftigta och ( ibland ) tillskruvade sanningar om tillståndet i sig själv
och i hans (vår ) värld. en anti-hjälte av samma snitt som Arne Anka
men mer direkt och over the edge. Gillar mycket.

teckningarna är enkla och raka, inget lull lull, utan det är bildens idé
som är det viktiga i Jannes serieskapande. Budskapet. Den svarta
humorn.

sämst med tidningen är att, även om det är helt okej sidantal, totalt
runt 40 rutor, så går det så fort att läsa genom den. Man vill ha mer
Fräslarondska. Det är enrutingens förbannelse. men man kan å andra
sidan läsa den igen och igen. Det håller tidningen för.

produktmässigt är det helt okej fanzine kvalité.

Återigen igen: jag vill grna slå ett slag för konsumtion av independent
skapande. gillar du serier så kan Fräslaren vara religionen du behöver.
tidningen kostade 50 spänn och var välvärd det.

Bok: Pappa, vet du vad jag drömde?

Recension/tanke:
Pappa, vet du vad jag drömde?
av Helena Looft ( Black Island Books )

 

*

Helena Looft skriver på ett egendomligt tilltalande sätt.
Hon pyntar sin roman med små små små inslag av stickspår
som skänker karaktärerna ett mycket trovärdigt djup.

Pappa, vet du vad jag drömde? handlar om den unga Beatrice
som havererat i sitt liv. Hos henne har det allmänrådande
dåliga samvetet i kombination med Jante fött fram ett
sällskapsdjur kallat Skulden. Det svansar kring hennes fötter
vad hon än gör och påminner henne om hennes egna värdelöshet
samt alla de dåliga effekterna som Beatrice har på omgivningen.

- Du borde egentligen skänka pantflaskssumman till fattiga
men du borde också egentligen ta slanten och köpa med
bullar till din duktiga syster. Hur blir det? Hur blir det?
Hur-blir-det??

Typ så månglar den vidriga varelsen kring i Beatrices tankar och
vi kommer in i berättelsen när hon mer eller mindre gett upp
hoppet om en funktionell tillvaro. Kanske i ett slags försök att
kom bort från Skulden så ger sig Beatrice ut i ett kargt målat
Stockholm.

Samtidigt löper en tillbakablickad berättelse om hur solskensbarnet
Beatrice gick till den vuxendystring hon är. En hotande underliggande
känsla av undergång är närvarande i hela boken det är rysligt
spännande hur det ska gå. Hon rusar mot undergång!

Vad ska komma fram och hur ska det ta slut?

Looft balanserar berättelsen mycket fint mellan dåtidens och
nutidens Beatrice och pendlar även iväg till Antikens Kartago och
mytologiska berättelser som fyllt den unga Beatrice och kanske
också utgör nyckeln till det mysterium hon utvecklats till.

Där ligger det lite läsgrus i maskineriet för min del. Jag är inte
bekant med alla Namn och händelser som det berättas om och en
del av helberättelsens djup går mig därför om intet. men det väcker
förstås samtidigt en hel del nyfikenhet vilka de där gudarna var
och vad fan de pysslade med.

Boken behållning är personporträttet av Beatrice. Hon är väldigt
bra berättad och man frestas att tro att hon är en direkt avbild av
Looft herself. Trovärdigheten är total. Man tycker synd om henne
och vill så gärna hjälpa henne att hitta rätt i livslabyrinten.

Visuellt är boken också upplagd mycket fint med en fantastisk dikt
löpande som avsnittsrubriker ovan varje stycke.

Betyget blir klockrent 4 af 5 och om jag hade haft lite mer beläst
hjärna och haft hyfsad koll på underjord och glömda gudinnor
och stuff så hade det antagligen blivit en nattsvartad 5.

Dyster, varmt och vacker

Sjusvansad katt får en reaktion

*

 

8 poäng av 10

 

där ser du mitt "betyg" på dagensbok.com och om du klickar

så kommer du till recensionen och kan läsa vad recensenten

tyckte om Sjusvansad Katt

Behöver nog inte skriva att om jag vore katten så skulle jag

spinna förnöjsamt

 

*

 

H A P P Y 

Born to Run

Bokrecension:
Born to Run - Jakten på Löpningens själ.
Av Christopher McDougall

Man måst vara lite insnöad på löpning som träningsform och aktiv. Då blir denna filosofiska reportagebok sju resor bättre. Och då jag är joggare så hade jag en fantastiskt inspirerande lässtund när jag dök ner i boken.

Christopher McDougall är sportig journalist på löpartidningen Runners World som, efter skadats av sin egen träning, söker efter alternativa löparformer och vägar att komma tillbaka. Sökandet leder honom tämligen omgående till ett mytomspunnet löparfolk i en avlägsen kanjon i Mexico. nämligen det sandallubbande Tarahumaraindianerna. Hos dem, och via möten med färgstarka ultramaratonlöpare så ändras hans, och därmed också min, syn på löpningen och förhoppningsvis för alltid.

Som joggare har jag två problem. Det ena är ömma fötter. Det andra är att lusten stundtals tryter. Soffpotatisen är hårt rotad i själen.

Men Born to Run är fruktansvärt inspirerande. Man läser det underhållande tankarna och redogörelserna och frestas hela tiden att lägga boken ifrån sig! Men bara för att snöra på sig joggarpjux för att pröva nytänkta löpargrepp.

I efterforskningar har jag förstått att boken är välkänd i världen och hos närmsta kompisgängets löpers är den också läst. Alla vittnar de om den inspirerande effekten.

Själv får jag tankar att slänga skorna på tippen. Inte av ge-upp-skäl. Utan sätta-igång-på-riktigt-skäl.

Försiktiga tester har redan gett mig insikten att billigaste converse-kopiorna funkar lika bra som tusenspännsskorna i löpsammanhang. Och den allvarliga avsikten att anmäla sig till i varjefall
ett halvmaralopp nästa säsong, är planterad.

Betyg: 5 af 5

SPÖK - Musikalen Recension

Recension:
SPÖK

Jag tog min fina fru, som är mänsklingen som syns på
bilderna i reportaget, och vi såg SPÖK - musikalen på
premiäraftonen. Det var roligt.

Jag har en minnesbild och outtalad önskan att se just den
musikalen från min barndom. Då, 1981, såg jag reklam
någonstans och tyckte det verkade grymt! Men jag var ju
för valpig förstås. Som plåster på det aldrig läkta såret så
har dom dammat av musikalen till min fyrtioårsdag, även
om dom missade med några månader.

Vi tågade till sthlm - hur kan man annars ta sig dit -
och gick runt lite i gamla staden. Drack vin i Yxsmedsgränd
till Bellmans ära och rotade runt i nördbutiker som jag inte
behöver informera mig om.

Och så ut till Djurgård´n via spårvagn och checka in på
finaste hotellet Hasselbacken.

att vara på premiärvingel-mingel var en ganska trippig
upplevlese. Vi så kändisar överallt och det var lite att man
tänker häpp hela tiden men efter en stund så blir det bara
konstigt med att ha Claes Elfsbergs och Nanne Grönwalls
överallt. Som ett studium är det dock intressant för
bondtölps att beskåda skådespeleriet som fortgår på balunsen.
En smula sorgligt också.

Det finns ingångar och Den stora ingången. Båda leder in och
till cirkus och till stora trivselrummet. Men det är då de inbjudna
som går på rödmattan och får stanna upp för fotografer via Stora
Ingången. Men "sidoingången" går allmogen och de stjärnor som
håller på och bleknar. Och de skyndar hastigt till det viktiga
Stora Trivselrummet. Där inne kokar det av trängsel och en
dysfunktionell samvaro men ingen går därifrån! - även om det är
mycket ledigare och luftigare utrymmet mellan spelsalongen
och nämnda lokal. Det kändes lite sorgset - denna se-mig-desperation
som spökade i trivselrummets närhet.

Vi glajdade koolt kring men så gick vi in i Cirkus - vilken
vacker lokal det är! och så började SPÖK.

Snygg scen. Kunde varit Spinal Tap eller så.

 Det var en hygglig musikal. Inte så mycket att hurra för i
första akten egentligen. Har inte sett så mycket teater eller
musikal men jag hade förväntat mig lite mer av både innehåll
och skådespelandet. Det var ganska blekt. Skådisinsatserna
var väl okej tänker jag men kanske var själva manuset
inte mycket att hänga i nån julgran. 
 Humorn var mycket hö-hö-vitsigt och det hände inte så mycket
mer än att jag fann mig sovandes många gånger innan det blev
paus.

 Andra akten var bättre. mer fart och tyckte att det var bra
spelat och dansat i Skifs låten Fångad i en Dröm.  Vidare
var Lena Philpssons nummer klatchigt och fint. Lite lyft.
men på det hela var musikalen SPÖK varken mer eller mindre
än ett nåja.

Upplevelsen var en femma men slutbetyget blir inte så
nedrans bra faktiskt.

2 af 5

..avlsutningsvis kan man undra varför inte Loa Falkman
fick lite mer framträdande plats bland sångnumren. Han
sjunger ju väldans bra men det användes knappt alls.

Recension Hemsand 2

Recension:

Hemsand 2

Johanna Arvidsson, Akazome Emon, Tina Fey, Anya Guseva, Irene Hegar, Mary Kelly, Kim Larsson, Vicky Manning, Lenna Padar, Eva Röör, Anna Saar, Petra Straub, Kerli Tormis, Marie Under, Tony Valner, Anders Ylander och Jon Öhrman

17 författare ryms i Hemsand 2.

Vet knappt var jag ska börja denna recension, eller tanke, eller vad det nu ska bli. Boken Hemsand 2 liknar ingenting jag tidigare har läst. Men den har fyllt mig mer med YEAH!! än med blä. Lämnat mig med en känsla att jag vill skrika ut en massa om den. Skrika till världen: Kolla här vilken ..grej!

Det är en meta-roman som är skriven av alla inledningsvis nämnda författare och det har tagit en väldigt tid att skriva. Jag har läst pressmeddelandet många gånger men inte riktigt fått kläm på hur det hela riktigt hänger ihop. Men det började 1973 och kom i tryck 1979. Sedan har det varit små publikationer innan den här delen kom. Eller såhär står det:

 ”Detta är den andra boken i en serie av 9. Denna ges ut sist av numerologiska skäl”

Boken har en sammanhängande helhet även om det är så många involverade. Mycket lutar det mot att nästan all text på det fläskantaliga typ 400 sidorna är utan avsändare. Det anonyma är ledstjärnan och man vaggas som läsare bort till en plats där bara orden befinner sig, och det dom vill. Det är skönt. Jag brukar ofta uppleva samlingsverk som lite pausiga i avbrytandet mellan de olika författarna, men här är det ett flow.

Vette tusan hur dom fått till det! Författare brukar vara, inbillar jag mig, rätt egotrippade och skrytsamma kring sina egna verk. Här är orden fria och namnlösa. Jasmine Norling heter Redaktören som antagligen gjort ett hästjobb med att övertyga egon om vikten att låta orden tala för sig själva. Också är det väl hon som fått ihop boken till den konstiga men ändå heliska helheten den är.

Ett för mig känt namn bland de medverkande är gode vännen Kim Larsson som driver eremonaut och han har jobbat rätt frenetiskt med det här rätt tunga projekt vet jag och det är roligt att äntligen ta del av den. Det har varit så många olika saker som inverkat, och inte bara de olika personerna, utan hopsamlandet av material, översättningar ( det är översättningar från ryska, finska, italienska mm ) och även varit dödsfall och en av de kändare författarna ( Alla ”kända” som medverkat använder pseudonym by the way ) har motarbetat saker delvis innan stjärnor och allt föll i rad och boken blev.

Mystik kring projektet således.

Även läsningen är högst mystisk. Boken inleds i en slags twillight zone där boken själv de faco suddar ut de sedvanliga sättet att läsa texter ( Mycket elegant ) och därmed utmanar/kalibrerar/öppnar läsaren. Gör en mottaglig. Berättar att nu följer en saga som bara gör sig om du själv är mottaglig.

Därefter hamnar man i en spökröstad diskussion och tankeverkstad med en del av författarna alter-egon( ? ) och bokens häxfigurer i en betraktelse av de böcker som varit och den bok som de står i begrepp till att göra.

Därefter börjar det verkligt egendomliga som är själva hemsanden. Tankeplatsen är en patient i psykvården genom vilken strömmar  . ..en hel massa grejer.

Det är då, just där på den mystiska sidan elva som det peotiska kärleksfulla, kraftfulla, längtansfuklla, sdorlgigas, hatiska, utsatta, punkiska, djupmänskliga och omänskliga berättelsen/berättelserna verkligen börjar.

Boken är fantastisk, kort sagt. Poeter måste läsa den. Mitt enda tråk ligger hos mig själv. Språket är, hos vissa av skribenterna, på en högre kunnigare nivå än min och då händer det att jag faktiskt inte förstår vad texten säger. 

Köp bok här

Formen är av största behållning hos mig. A4 tort och fläskigt många sidor. Typsnittet och det annolunda sättningen ger en känsla av fanzine. av underdog. av riktigt vilja! Den fylliga texten äger var och ett av bladen och den tar verkligen påtaglig plats. Den fyller ocks¨varje ledig stund i mitt liv kring det jag läst och när den tar slut kastar jag mig åter tillbaks till början. Kommer läsa den många gånger.

Betyg 4 av 5

^

En recension till mig och min katt

EREMONAUT har prexis publicerat en recension av
Sjusvansad Katt.

Och den är vänlig!

Jag är så glad för
alla tankar och recensioner och omdömen kring min bok
har varit odelat positiva. Det betyder att de som läst har
fått en bra läsupplevelse. Att jag har skrivit något som
någon annan funnit glädje/underhållning/inspiration av
att läsa.

Det är fantastiskt att känna det. veta det.

Mjau!

Andras Tankar om Sjusvansad Katt

Min bok Sjusvansad Katt har varit ute någon månad och det

har varit ganska nervöst men lugnar ner sig inombords när
jag märker att de som läst verkar tycka om den. Här följer
spridda skurar saxat ur omdömen med avsikt att locka dig att
köpaboken.

”Här finns en hyperblandning av sällsynt lekfullhet, gränsöverskridande fantasirikedom och en fascinerande brist på ängslan för litterära-kulturella hierarkier och traditioner. Texten drar läsaren in i medvetandetillstånd där man vistades som barn. Det hallucinatoriska landskapet, där inga riktiga avgränsningar finns mellan yttre och inre, genombryts ibland av plötsliga och i stunder överraskande vackra poetiska utfall.”

- Peter Lucas Erixon

”..då träder färgerna fram ur det dunkla och börjar tala på olika sätt. Jag tycker mycket om humorn och den originella storyn, de svävande samtalen, skutten mellan utflippad fantasi och vardag och ditt sätt att ditt sätt att leka med språket och göra nya ord av de gamla vanliga: mänskling, ingentingiska, rysarramsor, knöltroll och "Har du folie på huvudet?" Boken liknar ingenting annat jag läst, den är ju lite galen i positiv mening: vildvuxen, gränslös och egensinnig "

- Helena Looft

”Det var en härligt besynnerlig skapelse till bok. Fantasins anarki. Skönt för att sådant sällan får komma med, på det ostyrda sättet i en bok, sådant innehåll, i varje fall till viss del. Vissa delar är ju något mer konventionella. Och så finns det tankar bakom. Som skapar en viss ordning i kaoset.”

- Alexander Carlesson

”Var får du allt ifrån?”

- Mamma

”Vem skulle inte vilja ha ett sjunde sinne! Och att orden fick ta den riktning ville! Och att man kommer igång med att slipa sin diamant. Och att man inser att det är oreda som behövs."
- Göran Strömqvist
                        

”Ett filosofiskt verk. Troligen den bästa bok jag läst av honom, dock har jag någon oläst titel. Men den går hästlängder förbi den förra jag läste. Som om ämnet berör författaren mer. Som om den nakenhet som föregår det metafysiska sökandet i den samtidigt är något som motsäger bilden av den samtida läsningen. Det gick inte att läsa den utan att tänka på att det kanske var författaren som var bokens jag.”
- Freke Räihä

” Then I would say lenguage is that that we may mis-unda-stend each udda.”

- Krazy Kat

”Det är en intressant bok som förhåller sig mellan fantasins värld och den verkliga världen som vi dagligen lever i. Språket gör resan enklare och Håkan Eklund har verkligen funnit ett perfekt uttryckssätt.”

- Josef Bengtsson

Järnmannen VS Stjärnmannen

Bokrecension!

När semestern är här så brukar jag köpa några pocketar på
närmsta kiosk för att ha lättledig sommarläsning. Jag brukar
rata deckare och hellre dyka ner i det så väldans populära
rockumentärträsket. Så gjorde jag också i år och det blev
två böcker om gitarrister.

IRON MAN av Tommi Iommi
och
NO REGRETS om Ace Frehley  

de här böckernaomrockisar är nästan alla stöpta i samma
form såvitt jag har kunnat upptäcka. Något undantag finns
i Pattis Smiths "Just Kids" som hade ett lite annat grepp.

 men i regel är det denna story:

Vi var fattiga när jag växte upp. Vi söp och tokade.
Sen började jag göra musik och träffade Bandet. Vi
kämpade en stund sen tog det ordentligt med skruv.
Vi söp ännu mer och hade världens bästa droger som
vi tog för mycket och så hade vi sex överallt och
konstigt och köpte skitmycket tokigt med alla våra
skitmånga pengar. Jag dog nästan. Nu är jag clean
och återhållsam. Men skryter ändå om det destruktiva
fast boken ska ses som en varning om hur man inte
ska göra.

Likadant är det i Tony Iommi & Ace Frehleys
böcker också. Lite tröttande egentligen. Men en viss
förtjusning finns det i att läsa för att man från valptiden
minns musiken, skivorna och postrarna som det handlar
om. Det blir lite nostalgitrippigt.
Den mer intressanta av böckerna är Iron Man för
att den mer berättar vad han, Iommi, har pysslat med
sedan det begav sig som värst. Frehleys ton är också
mer drogromatiskt och avhandlar eftertiden, som har
potentiellt högre läsvärde, väldigt snabbt.

IRON MAN får betyg 2 av 5
NO REGRETS får betyg 1 av 5  

Roligast i båda böckerna är de två isnlagen av uddligheter
som finns. Spoilervarning men ändå. Iommi skriver om
sin förlorade förmåga att resa utanför kroppen. och
Stjärnfiguren skriver om sin närkontakt med de
utomjordiska. Coolt!

Rules bending sideways

Recension & tanke:
Freaky Fairytale Band
Rules bending sideways

~

Ett två och så spelar Freaky Fairytale Band ur högtalaren
igen. Som om skivan har legat där alltid och det här är
nästa spår på den imaginära skivan.
De är en vild levande rårock i Freaky i deras blekaste
stunder. Det är riktigt bra och svängigt. organiskt vill jag
skriva när jag är i deras närhet. Dom är Organiska!

Väldigt sköna och genuina.

Det lite röjigare rocklåtarna är bra. men det här är freaky!
Och mitt favorit-freaky är det lugnare låtarna. & det finns
ett par spår som är helt otroliga på Rules Bending ..

Bland rockspåren är inledande Arrival bäst. En bångstyrig
dänga-dänga-dänga-dänga-låt. återkommande i sista spåret.
Och där, i Arrival part 2 förvandlas samma rocklåt till något
som är mystiskt. snabba lager av ljudfärger läggs till varandra
tills hela låten rullar fram som en kompakt matta av ljud och
drar med mitt medvetande till ett ...tillstånd. läskigt.
och fantastisk.

jag häpnar! Hur kan dom leka med mitt huvud!!

Bästa låtarna är balade No Worries där Bennys sjönsång tar
plats och låten växer fram bakom om honom och den snälla
gitarren. Mycket fin låt och lugn.

Därpå följer den andra favoritlåten. Follow. Och där framträder
ett Freaky som det mystiska (musik)väsen de är i sina bästaste
stunder. De blir ett en klumpedunsskogsjätte framkliven
ur mytiska sagor och Skinnskattebergsdjupa skogar.
En själamaning! f o l l o o o o o o w w . En vän att hålla
i handen! troll

Det är i det mystiska ljudlandskapet som jag älskar Freaky
mest. det påminner inte om något som jag känner till. Och
om inte du känner till dessa mystiska figurer så borde
du klicka här för att komma till deras sida.

Jag sätter betyget 4 af 5  

tack

Bok: Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter

Recension och flum:

Cthulhu vaknat och andra ohyggligheter

Av H. P. Lovecraft

Hastur förlag

 

Jag läser H. P. Lovecraft för första gången. Hastur förlag har,

för några år sedan, get ut en fin samlingbok med en bibba av

 Poefantastens noveller. Boken heter 'Cthulhu vaknar och andra

ohyggligheter' och jag är redan i tredje novellen föralltid förlorad

 till denna, för mig, nya bekantskap.

Naturligtvis visste jag det nånstans. Jag har sneglat åt Lovecrafts

 håll ända sedan jag såg en bild av bläckfiskmonstrumet

Cthulhu i nån skräckserietidning för hundra år sedan.

Valptiden, det var bra länge sedan. Men det har aldrig blivit av

att jag läst något av honom.

 

Nu öppnar sig en helt ny värld som jag bedåras av!

 

Och förvisso är det ohygglig som man möter. Men MEN det

 poetiska! Där är Lovecraft vinnande och oväntad. Det är väldigt

skönt drömskt i hans berättelser.

Lovecraft var mycket senare än Poe, typ 50 år, men jag drar

paralleller mellan dem av den nämnda anledningen att Lovecraft

sägs varit en Poeälskare och att de båda hade en känsla för det

där gotiska greppet. Deras världar vill gå samman och jag ser en

figur i Lovecraft som möjligen kan mäta sig litegrann mot

Guden Poe! Och det är ju den andra anledningen till bollplanket:

 

 Poe är, för mig, själva sinnesbilden vad bra och genuint skriveri

kan vara.

 
När jag blir gammal ska jag ha svårt att särskilja dem. Men en
skillnad ser jag dock klart idag; Edgar Allan Poe var, sin dystra
 framtoning till trots, en figur med mycket absurd humor i sina
 verk. Men där Poe är skämtsam tar Lovecraft fram det redan
nämnda poetiska.

Vissa böcker vill man inte komma framåt i. Och så är det med
 Cthulhu Vaknar. Framför mig i boken ligger ungefär hälften av
 sidorna kvar. Det är ingen vinst i att skynda! Nix, mycket långsamt
 ska jag låta mig dragas ner i Lovecrafts värld. En fantastisk
skribent var han och boken är riktigt bra. I Hasturs utgivning finns
också något som känns som kärlek!
Upplagd också så fiffigt i sättet att berättelserna ligger i den kronlogiska
skrivsföljden och därmed så utvecklas hans berättarkunskaper och
hanses LOVCRAFTISKA egenhet kan möjligen följas till fullblomning
 berättelse till berättelse. En bok jag kommer läsa många gånger, ingen
 tvekan om den saken och

Betyget blir 5 af 5.

Bra av Hastur kan man utbrista som koncentrerar son utgivning kring
rysarord från det förflutna! Hurra!

..i sitt hus i R´lyeh väntar döde Cthulhu drömmande

Mer står det inte på bokens baksida. Grymt

Bok: Södermalm Poetry Slam 2013

Recension:
Södermalm Poetry Slam 2013

TOLVNITTON FÖRLAG

På Södermalm, i en poetisk kula, utövar en gäng brinnande
poeter POETRY SLAM under kvällar då. Det som händer på
scenen är att den tävlande ställer sig upp och läser en egenskriven
dikt/text under 3 minuter och så finns det, i publiken ett gäng
slumpvalda domare. Det finns ett tävlingsmoment där och någon
vinner liksom. Fast jag tror att tävlingsdelen är av rätt sekundär
betydelse egentligen. I antologin finns alla framträdande samlade
av de som tävlade just på nämnda stadsdel i Sthlm. Bokens
under-rubrik är
"Kval och final på vägen mot SLAM-SM 2013" 
                       
                                                               ..så jag antar att
den som vinner i boken ( och alltså vann i verkligheten ) är med
i SM i SLAM. Jag har inte riktigt kläm på begreppen och
tillvägagångssätten ska jag erkänna.

 Men en trevlig bok är det förvisso och jag letar lite, då och då,
efter utmaningar och jag undrar om inte Slam-poesi ändå inte
är något som man ska ta och pröva på någon gång. Det är rätt
inspirerande att möta på alla texter och tankar och idéer. En del
saker är briljanta! En del är ungefär tvärsom till briljanta. Men
allt är, som sagt, inspirerande..
 
För mig som inte kan hänga i Sthlm eller nånannanstans där det
finns en levande Slam-kultur så är boken ett energigivande
möte. Dock i nästa andetag så saknar jag att inte fått ha varit
på plats och sett och upplevt framträdandena. Nämligen är
nog just att diktaren själv framför dikten en del av det som gör
SLAM extraspännande.

Det blir liksom ett steg mindre diktaren kan själv, genom sitt
framförande själv påverka hur dikten upplevs hos mottagaren.
Tanken svindlar! Här öppnas idén om att en riktigt duktig
Pantomin-artist skulle kunna framföra ett SLAM utan att ens
använda ord! Det är tankar som jag själv haft i mitt bildskapande
att göra dikt av enbart teckning. Möjligheterna ligger öppna!   
Det är tävling! och jag, vän av anarkistiska infall, utser därför
också 2 vinnare i boken. De bästa var virvelvirvelvirvelvirvel
Anna Wallde med sina Brytpunkter mellan 25 och 30 tecknade
ett riktigt snyggt skrivet porträtt om/av en ung kvinna och hennes
tillvaro.

Lely BAAM Aka Maria Garfjell som hade ett spännande och
i mitt tycke eget sätt att skriva. tankarna hugger tag i varandra
och bildar en skön lång kedja som hon kallar "THE BIG BAAM"

Boken ger jag en 3 af 5.

Jag hoppas att årtalet på omslaget är ett
löfte om att det blir en årlig samlingen. 

Not för säkerhetens skull:
det är inte jag som utser egentliga vinnare

Bok: Varg - Savage Street Poetry

Recension:
VARG - Savage Street Poetry
Av Ulf Hässelbäck

TOLVNITTION FÖRLAG
Ingenting rörde mig egentligen innan jag blev pappa. Jag visste
 orättvisor och fel men jag brann sällan. Men så kom dottern
och med det kände jag, äntligen eller till min förfäran, att jag
blev arg över något.
Genuint och på riktigt kunde jag känna den känslan att det är
fel av en stor att ge sig på en liten i alla dess olika övergreppsformer.
 Det var som ett uppvaknande.

Missförstå mig lnte här, jag har alltid tyckt det vara fel, men då,

 med dottern i mitt hjärta insåg jag till fullo exakt hur elak ett
utnyttjande av svagare verkligen är.

Ulf Hässelbäcks bok klarar jag inte av att läsa rakt genom.

Jag måste lägga den ifrån mig då och då. Annars skulle jag gå
sönder för mycket eller avtrubbas. Texterna är vittnesmål från en
kämpande människa. Mycket starka ord om övergrepp, om vad
det innebär att vara trasig och den tunga vägen tillbaks mot en
helhet. Hur man lär sig leva med öppna sår. Hur man aldrig lär
sig leva med öppna sår.  Jag lider med honom i ögonblicken.
Jag känner frustrationen hos honom, hur han så gärna vill nå
det barn han själv en gång var. Hur han vill rädda sig själv och
rädda alla andra som går sönder runt omkring oss dagligen och
hela tiden.

Det poetiska språket är rått och på intet vis förskönande. Det är

rysligt vackert på samma gång som sorgligt.

Jag anser att poesi når sin skönhet på två sätt. Antingen genom

skönt vackra formuleringar eller genom att poeten visar en omaskerad
 öppenhet. I det sistnämnda ligger Ulfs styrka. Han rör vid hjärtat och
 talar ur sitt för att desperat försöka rädda så många som möjligt.

 En fin sak är det! Och bokstavligt livsviktigt är det att sådana

böcker som Varg kommer ut och visar vad som också sker i
vårt fina folkhem!

Modig, vacker och mycket berörande bok med

 

betyget 4 av 5

Ett antal gästpoeter är instoppade här och var och det är snyggt

att bjudit in dom - kanske ett sätt att visa på mängd, att det finns
trasiga runt omkring oss (dej). Så är boken! I sitt väsen och helhet.

Jag vill att du ska veta att du inte är ensam! Att det finns en
framtid, en plats där du får vara ifred. Jag vill att du ska veta att
det finns vuxna som vill slå ner den där jäveln jävligt hårt för vad
han håller på med!

Instoppad också, i bleka grå småstycken och tänklerier.

2011 skadades/dödades 14 hundar av varg.
2011 skadades/dödades 27000 barn av vuxna.
2011 sköts 20 vargar.

Mycket stark bok  

Bok: En Jägares Historier

Recension:
En Jägares Historier
av Aurora Ljungstedt

Hastur Förlag hade vänligheten att skicka mig Aurora
Ljungstedts En Jägares Historier.

Det är en utgivning av en nästan bortglömd författarinna som
levde 1821 - 1908. Då, under sin verksamma, levande,  period
var hon stor och beläst under främst pseudonymen Claude Gérard.

Men olika anledningar ledde till att hon föll i glömska efter sitt
lämnande av de jordiska sfärerna. Främsta var kanske just den att
hon som kvinna, enligt tidens rådande sed-och-bruk, inte skrev
under sitt eget namn samt också att hon underlät att själv försöka
befästa sin position för att hon fått det tutat i sig att det där med
att skriva bara var bla-ha-bla-ha. Tyvärr.   

Men faktum kvarstår att hon var en föregångare på flera sätt.
Hon tillskrivs exempelvis att vara den första svensk som ägnat sig åt
detektivhistorier och även var hon tidig med de gotiska skräcktagen
i sina noveller. En svensk, kvinnlig Edgar Allan Poe ungefär!

Så förstå min läsiver, då Poe är mig varmt liggande i hjärtat.

Jag blev heller inte besviken när jag läste den fina novellsamlingen.
För visst andas det Poe mellan raderna. kanske är jag blint för att
tidsepoken är densamma och därmed också skriftspråket. Det är
det där torra och högtidliga. Men det finns också innehållmässiga
likheter. Stora spöklika hus, brev, familjehemligheter och inte de
inte helt uträtade frågetecken i slutet av historierna.
Skillnaderna mellan de två är också där: Aurora står med fötterna
i ett skönskildrat svensk naturlandskap där Poe är mer dimma
och höstlika grenar.

helt läsarvänligt är det inte med det gamla skrivspråket men jag
tycker det är skönt att Hastur inte försökt modernisera språket.
En bakgrund att de ger ut denna bok är, får man antaga, att åter
föra in denna fantastiska skribent i svenska folkhemmet igen och
då är det rätt och riktigt att de behåller hennes egna språk.

Jag hoppas verkligen att de lyckas i denna antagna tanke. Hon,
vår första deckardrottning, förtjänar så ett bättre öde än glömskan.

Betyget är 5 af 5

~
 

Container 90 - Working Class League

 

Recension:

CONTAINER 90 - Working Class League

 

Container 90 är tillbaks igen. Elektronisk 

punkiga dängor handlar det om och dom gör 

det riktigt snyggt. Jag är inte hemma i 

EBM-gengren men det jag sett och hört så tycker

jag att Container 90 är ett av de intressantaste

aktörerna. Inte minst så är hela deras utstrålning

och budskap trevligt punkigare och hjärtligt 

rockigare än andra. Nota Benne - som jag vet.

Det låter som det brukar låta. Käftsmällar som 
lätt fastnar i sinnet. Favoriten är "Raise your finger"
där fotbollskörsrefängen genast vill att jag ska
upp och Pogaåogapoga. Det är förvisso vad varenda 
låt vill men på just den nämnda så var det ståhår 
på armarna. Också i avslutande Lennoncovern 
"Working Class Hero" var det knottrad hund genom 
hela spåret. Covern är lite skiljande från de övriga
låtarna men det slår en att låten är jäkligt passande
för Container 90-dress.

Det finns en genomgående känsla i texterna. Mer 
ilska och frustration än tidigare och det är en 
underdogmentalitet al'a pitbull som går igen. 
Underklassen mot överklassen, livslotten och 
maktlöshet. Mycket bra skrivet och känslan finns 
i även de mindre arga texterna, som hyllningen
 till ölöppnaren "key of life".

Albumet kommer i många olika skepnader. 

Numrerad Cd och Lp och även en lyxversion där ett
 antal Merchandise prylgrejer medföljer.
Typ ölöppnare! Och jag har ju ritat bilderna och e ju 
förstås störtförtjust i att de pyntat så många grejer 
med mins teckningar. 

En 'rolig' kuriosa om teckningarna är ju att en
av bilderna vägrades att bli tryckta av ett tryckeri.
Det blev ett lite stolt ögonblick i min ritarkarriär.
Ett hurra till bandet som bytte tryckeri istället 
för tecknare. Så nu kan hela världen se min 
provokation till bild.

Jag sätter betyget 4 af 5 

..till C90 och albumet Working Class League

Sällskapet - Nowy Port

Recension eller nåt!

Sällskapets andra skiva. Nowy Port. Den suckar skönt
dystert från bakom mig i fönstret. Jag lagar lasange till
eftermiddagen. Solen lyser inte i våren och morgonens
dimma dröjer sig kvar i tanken.

Förra gången, första mötet med Sällskapet, var inte bra.
Jag hatade skivan frånm första stund. men förststunden
bleknade och jag blev tvungen att lyssna igen och igen
och igen tills jag plötsligt hade börjat gilla den och gilla
den väldigt mycket. Märkligt. Men det fanns väl något
i det lågmälda som krokade fast.

Så är det nu också. fast jag hatar inte från start. Bara finner,
till min glädje, att nästan ingenting är ändrat. stegrande,
skenande ljudtåg. Det inre pulserandet och det spröda,
vackra är helt genom närvande. En total fortsättning på
debutalbumet. Jag kommer älska detta om en månad.

Betyget är 3 af 5

   

Bok: Du och jag, farsan

Recension
DU OCH JAG FARSAN
av Cajsa Stina Åkerström

 

 

 

Cajsa Stina Åkerstöms barndomsskildring är rätt hjärtskärande.
 Hon växte upp med en far som inte var som de flesta andra papps.

Tillika var han också den kände vistrubaduren Fred Åkerström.

Den man brukar säga sekunden efter man sagt Cornelis Vreeswijk.

 

Pappa Åkerström var en man med många brister som i sin tur bottnade

i sin miserabla uppväxt. Ett ont arv ligger i släkten Åkerström och

det färgar den stackars lilla flickan Cajsa Stina till en spröd  varelse.

 

Jag känner verkligen för henne och hennes utsatthet. Kanske är det

för att jag själv är en pappa med en dotter.

Boken är utlämnande för henne, i blottläggande av djupaste känslor

och tankar om sin pappa och för honom, där hon lyfter fram en

Fred Åkerstöm som var en allt annat är trevlig gitarrplinkarfigur.

Det är, bortsett från själva personporträtten, en "kul" studie i

bakom-kuliss-livet för den kända trubaduren. Hon skriver ogenerat

i riktad stil till sin pappa. Dömande och argt och på samma gång

mycket ömsint. Säkert har Cajsa Stina en del spöken kvar att

arbeta med från sin barndom. Det är föresten bokens själva baksida:

Man, hon,  får aldrig en riktig uppgörelse med grollet. Boken

bara slutar liksom när Åkerströmskans pappa mulat. Summeringen

av hennes tillvaro idag är liksom för kort.

 

En bok jag rekommenderar. Speciellt om man är fantast av

Fred Åkerström.

 

Betyg 3 af 5 

Recension till Mig - Svensk Poet 2012

"
utformningen av Svensk poet 2012 visar att förlaget är berett att experimentera och utvidga och ifrågasätta antologikonceptet. Svensk Poet 2012 innehåller nämligen både poesi och ett digert bildmaterial av Håkan Eklund, och enligt förordet är boken också en hyllning till Håkan Eklund och hans konst. Man kan säga att King Ink helt enkelt har vidgat poetbegreppet på klassiskt vis, så att det inte bara omfattar skrivare, utan också allmänna drömmare, visionärer, outsiders, original och bildskapare. Resultatet är som helhet spännande, bitvis mycket drivet, lite provokativt i sin spretighet, och tyvärr också ganska ojämnt
"

Det ovanstående är taget ur EREMONAUTS recension av
Svensk Poet 2012 - diktsamlingen som jag medverkar i med
ett antal bilder. Mycket roligt och mycket fin kritik riktas åt
flera håll och en del mot min ritpenna. Jihoo!

Läs hela recensionen på EREMONAUT  -

Lenny Bruce: Konsten att va fräck..

 

Bokrecension:
Lenny Bruce:
Konsten att vara fräck så det fäster
Min fru har köpt säsong 1 & 2 av televisionsserien
Mad Men och den är trevlig att stundtals titta på. I en
scen så säger en av seriens reklamare, då de lyssnat på
en skiva med någon humorist:

"Han var rolig men inte är det någon Lenny Bruce"

Samtidigt så läser jag just boken om Lenny Bruce och
det blir därför en bra återkoppling till verkligheten i
vilket slags tillknäppt amerika han verkade. En krydda
som gjorde boken mycket bättre.
Bruce var en stå-upp-komiker som var rätt kontroversiell
i amerika. Hans framträdanden älskades och hatades till
lika delar vad det verkar på tidslig distans. Främst var det
samhällskritiska monolger men också kryddade med
ett grovt språkbruk.

Karriärren kantades av rättegångar för att ha använt
obscent språk ( Vilket var och kanske är? olagligt i
Amerika ) ..och boken blir efter nödvändig uppväxtstory
egentligen ett flertal redogörelser för olika rättegångar
och det absurda situationer som där uppstod.

Många komiker säger "Lenny Bruce" som ett svar på
"the real shit". Själv är jag ju inte så mycket komiker
så boken lämnar mig med ett stort "jaha?"
jag tror det är för åldrat för mig

Betyg 1 af 5