Är Batman en seriefigur eller en superhjälte

Är Batman en seriefigur eller en superhjälte?

Jag bygger lego med dottern. Det är fladdermusen Batman i plastbit och årets födelsedagskartong. Det ska bli en slags flygmaskin. Det slår mig då, att för henne är Batman inte en seriefigur. Han är danska byggklossar, han är filmer som hon inte får se än och han är ett spel i hennes DS-konsol. Men inte en serie.
En bekräftelse på en begynnande insikt infinner sig någon vecka senare när jag köper loss en kartong med femtio nummer av serietidningen Magnum för bara hundra pix på loppis. Serietidningarna vimlar nämligen av reklam för andra serietidningar. Tidningar som jag glömt bort att de fanns när jag var i moppeåldern. Maxx, Thriller, Dylan Dog och Inferno för att nämna några och det gemensamt har de alla att de inte längre existerar.

Serien som kulturellt fenomen är möjligen inte död men jämfört med sina fornstora dagar så är tillvaron minst sagt tynande och blek. De som läser serier idag är antagligen nördar eller samlare. Är läsaren mot förmodan ett barn så har tidningen i de allra flesta fall lockat till sig ungens kärlek genom någon billig medföljande offergåva av leksakskaraktär.

Berättelserna, berättandet är konstant men formen den berättas genom tyckes mig vara flexibel och anpassad efter målgrupp ibland och efter samtiden ibland.

På samma sätt har också boken börjat hitta nya former. Främst är det den inlästa boken, ljudboken alltså, som har tagit plats i folkhemmets hyllor men även den elektroniska boken finns där och det är heller inte ovanligt att förläggare pyntar sina titlar med medföljande offergåvor i likhet med serietidningsseriesäljarna. Kanske får man lite extramaterial i andra upplagan eller någon trevligt medföljande musikskiva om bokens berättelse rör en musikants liv och leverne.

Jo. Berättelserna kommer berättas och men hur kommer det se ut? En rädd glutt i spåkulan ställer frågan om böckers nödvändiga existens i framtiden. Om man ska tro larmrapporterna är det ett flödande av information som gäller och då är det faktiskt bra mycket effektivare att se de där filmerna om Ringen än att läsa plågsamt tjocka eller långsamma böckerna. Vidare, om tankesnurret är byggd på tanken att berättelsen så är faktiskt en del saker mycket bättre i si förädlade form. Att boken kom först behöver inte betyda att den är bäst även om du och jag i någon slags automattalande försvarsställning, till bokens fördel, ofta säger så. ”A Clockwork Orange”, ”Gudfadern” och ”När lammen tystnar” är tre lysande exempel på berättelser som lyft när de ändrat form. När jag mötte popsnöret John Lennon i diktboksform ”På eget sätt” är ett annat exempel. Aldrig har han varit så intressant som i den kullerbyttiga poesin.

Men tappa inte hoppet. Min mening är inte att kraxa en gravskrift över vår inbundne vän. Boken kommer inte försvinna av samma anledning som är basen i oron. Vi behöver inte flödet som rusar mot oss. Vi behöver inte blunda och gapa. Boken är din ankare! Boken är en tjock, lugn vän som vill berätta något viktigt för dig. Läsa sakta, fort, försvinn i tanken, koppla ut och och koppla in. Koppla av.

Där har vi slutsvungen: Koppla av. Batman är en seriefigur och en superhjälte.

krönika: Independed Brain

I N D E P E N D E D   B R A I N

* 

Jag spyr räv på dig om du tipsar om en till måste läsa-se-uppleva-göra-grej! 
Din välvilja uppskattar jag - visst är det så och jag är glad att din upplevelse
 är av en sådan hänförd karaktär att du fullkomligt bubblar över i ivern att 
missionera budskapet. Det har sin objektiva charm. 

Men VET att det hela är fullkomlig bortslösad tid när du närmar dig mig med 
upplägget Du-bara-måååste..

I det där måååste-ögonblicket födas nämligen, inom mig, en motståndskraft 
som är lika oresonlig som reell.

Fucking kontrastrik är jag också för jag har inga problem att vara på andra sidan.

 Vem minns inte den här stilen?
- Du ska få en present! Ett blandband med dom bästa Judas Priest- och Manowar-
låtarna. Och så fyllde jag ut med Thin Lizzy och på baksidan är det Sweetalbumet 
Fanny Adams och ett tyskt band som heter Restless. Eller Reckless.

Japp och självklart skyldig! Jag är och kommer nog även framledes vara likadan 
som du, min vän och upplevelsetipsare. 


Varför det skär sig i mig är mystiskt. Kanske upplever jag det som en direkt 
förolämpaning att behöva tipsas?

Kom-inte-&-säg-vad-som-passar-i-min-hjärna-thank-you-&-good-bye.

Jag känner mig som en idiot för att jag inte själv lyckats fånga det där som tydligen
skulle sitta så bra i mig. 

Jag kommer ständigt till korta. Sorlet krossar mig till intet:

Har du läst Bukowski? Så råcool snubbe alltså.  Men det vet väl du? 
Du mååste ha läst Bukowski! Franskavågenfilmerna har du väl ha sett? Kufiska och 
så mycket DU! Du mååååste börja se dom. Men visst har du läst filosofer, va? 
du måååste ha gjort det. Wollstonecraft och Sokrates. och Du måååste ha läst 
Lovecraft och William Blake?! Du mååååste hört Totalt Jävla Mörker va?. 

Du mååste måååste måååste

Håll käften!


Okej då. Jag erkänner att jag har absolut noll koll alls på det som jag måååste ha
koll på! Jag trivs rätt bra med det också.

Begreppet kan kallas Independent Brain om man vill vara engelsk och om man 
vill behålla någon slags värdighet i de här voltorna är syftet att inte befläcka 
sitt fullkomligt välfungerande tankeorgan med intryckligheter från utsidan.

Tesen!
En filosof kan inget lära ut om livet om den inte har en direkt ankring i din
egna existens. Bli istället din egen filosof. Du har de enda rätta förutsättningarna
att fatta nånting ur dina grubblerier.     

Det är så skönt att känna sådär även om det innehåller en dos självbedrägeri.
Som skapande figur finns det också en intressant frågeställning i greppet:

Det jag konsumerar återspeglas i det som jag producerar. 

Man kan göra musik om upplopp. No problemos! Man kan göra böcker om resor.
Trevligt och Helfestligt, Allämänbildande, Jätteintressant och Kunskapsorienterande.
Men knixet att måla en tavla inspirerad av en tavla man sett! Eller, kan jag skriva 
dikt om en dikt och mena att det är min dikt. Varför eller varför inte. Är jag en 
skapare då eller ett slags filter? Kan jag vara båda i ett? 

What ever ... Be a independed Brain! 

Du bara måååste pröva det!

Ett Smutigt brev till dig

Man får ha det ibland och kanske är det skrivet ur den tomheten som
bara infinner sig när något som man tycker är en stor grej i sitt liv helt
plötsligen är över och bara inte finns mer. För det har ju nyss hänt: den
där tärande huvudvärksalstrande och sömnsstjälande MEN underbara
poesiträffen är över. den är inte längre om en månad eller en vecka eller
i morgon. Den är bara i fredags. Passerad. och här är det bara vanligt.

Vanligt och utan att något har lämnat större avtryck på sig än exempelvis
en fjäril som fladdrat förbi. De redan invigda känner mer men de nya är
enkla att räkna. En och en halv.

nu är saken att jag har en massa smuts som jag måste bli av med. jag tror
att det är min gåva till dig.

Poesi är inte viktigast i livet och regn är vått och hösten mörk och fotboll
i televisionssoffa är mysigt och fredagsgroggen och filt och popcorn. det
vet väl jag.

Poesi är inte viktigast i livet och solnedgång och kaffe på uteplatsen och
sömning sommarstad och njuta stillheten och de utblommade syrénen
slingrar sig fast på dig och det är långt att gå till gamla stan i flip-flop.
även det vet jag.

och jag vet även att den kulturella formen som du gillar har ett sätt att ta
plats hos dej och dej och dej och dej. du är inte ointresserad. jag vet det. du
äger filmer och böcker och konst och skapar lite själv sådär.

Det finns en sak som jag inte vet. Det är varför du inte är nyfiken
på vad människor i din närhet sysslar med? Varför konsumerar du nästan
bara den kultur som trycks ned i halsen på dig? Känns inte den påtvingad?
Känns det verkligen att det är du som väljer? Eller kanske bara att du sväljer?

  Några av de människorna som är i din vardaglighet är konstnärer, musiker,
teaterapor, radiopratare och poeter. Jag är en av dom. kanske är till och med
du en av dom? Och ibland så arbetar vi med att skapa en motpool till
det som jag vill kalla sorlet. även om störfloden vore ett lika passande namn.
Jag menar just den där kulturen som du inte väljer själv. Den som de stora
aktörerna med sina storpengar effektivt skapar ett behov i dig med.
Passiv eller aktiv?

 Jag är inte motståndare till kommersiella intressen och hyper och moderiktiga
grepp och att elefanterna kliar varandras ryggar på din och min bekostnad.
För jag tycker också att det är spännande med James Bond och Metallica och
Allsång på Skansen. och Fotboll.
  Men det jag menar är att det lika spännande att gå nånstans och kolla in en
trubadur eller konstutställning ibland. Min fasta övertygelse är också att en
sådan upplevelse sätter sig bättre i din själ än närmsta Fredagsfinal.

Slutgrejen är den att det sällan dyker upp så mycket folk och jag blir
oförstående för det är ändå så att några sagt att de skulle komma.
och det är så många som tycker att det är bra "att man håller på"..

Det är samma genomgående sak när jag själv går ut på mindre
arrangemang av olika saker: Upplevelsen är stor och häftig och
spännande och berikande. Men ganska dåligt med publik.
Det känns sorgligt för artister och arrangörer och eldsjälar och
drömmare riskerar ju att blekna och tröttna när deras idoga försök att få
en levande alternativ kultur ständigt tycks mötas av en tyst ointresse.

Kanske är man genuint ointresserad av smal eller alternativkultur och då är
det rätt att man aldrig kommer läsa denna smutstext.

 men om man läst och känner sig träffad så kan man härmed känna sig
smutsad och enda sättet att bli ren igen är att gå på nästa spelning som din
kompis gör, eller köpa din kompis diktbok eller gå på din kompis
konstutställning eller dansuppvisning eller va din kompis pysslar med.

Med vänlig hälsning

Håkan Kråkan Hundhuvud Eklund

Blindskrift för mig

Nu ska vi rikta ljuset mot det mörka istället. Vill du inte följa med kan du likaväl vända dig bort. Det är inte helt i sin ordning men du är, liksom jag och nästan alla andra sådana figurer som inte bryr sig. Den senaste tiden har jag dock vaknat med en känsla att allt är på väg åt fel håll och det gäckar mig även om dagarna. Jag kan inte slå bort tankarna. Det har satt sig djupt i mig och jag kan inte längre vifta bort oron och fortsätta obekymrat i det jag företar mig. Jag måste göra något.

 Det skeva hos människan, det hemsökande, smutsiga, bärs fram illa dolt bakom nervösa blickar och skenheliga grin. Vi ler och hoppas att ingen ska avslöja den andres hemligheter.

 Min tanke om ändring är inte godhjärtad egentligen. Jag vet inte än om jag klarar av att finna det som jag själv bär på. Kanske kan denna vidöppna avgrund vara en högst paranoid skapelse? Men rakt ur mitt hjärta kommer likväl denna angelägna förhoppning. Lyssnande till mitt inre, vanvettigt eller bara uppvaknat, måste sökandet på något vis leda till förbättring. För jag kan faktiskt inte längre se några hållbara alternativ. Göra något eller gå under.

 Så lyser jag med den ängsliga lågan längst där inne. Jag finner en oberörd man. Icke utan ärr på skinnet dock. Inte orörd. Han är tilltyglad som alla. Men döv är han. Öronen är täckta i tjära och inget ser han med de stängda ögonen. Helt avtrubbad från den världsliga världen. Eller inte helt ser jag nu. Det finns ett litet hopp i honom. En liten styrka brinner starkt i den veka figuren. Det är hans dotter. Runt henne sitter han som en väldig mur. Släpper inte ut något från hennes lilla. Släpper inte in något från den omgivande stora.

Innan dess var det kvinnan. Förbindelsen till barnet. Anledningen att jag drunknade i dina ögon, att jag låg vid din sida och sa det: jag älskar dej jag älskar dej jag älskar dej bli min. Du var och är det andra som jag inte kunnat styra. Vi var meningen skrotkorn för att kunna hamna här. Jag minns inte när något hände, bara att du hände och du visslade så det landade en liten vid oss.

 När den lilla draken klev in i mitt liv kände jag för andra gången att något faktiskt spelar någon roll. Hon var och är anledningen att jag finns här. I skenet av detta upptäckte jag också den likgiltiga väg på vilken jag vandrat genom livet. På mig har inget fastnat. I mig har inget brunnit. Jag har mött kärleken, sorgen, hatet och glädjen. Men distanserat. Inte avsiktligt men efteråt tycks varje känsla som genomströmmat mig ha varit försiktig. Ett noga avvägt beslut har varit grunden i varje anfall. I efterhand har jag också, på säkert avstånd, kunnat känna mer än vad jag känt då det egentligen skett. Klarare: jag kan ofta känna en större glädje vid minnet av någon rolig händelse än då det inträffade. 

 Noteras nu igen att det inte var ett medvetet val att känna lågt, utan det var en upptäckt vid reflektionen efter att blivit pappa. Som sagt, jag sveptes då med av en storm jag aldrig tidigare kunnat föreställa mig. Inte bara glädjefull. Hela mitt liv exploderade, imploderade, förändrades och föll samman. Ja, där är den rätta beskrivningen! Mitt liv föll samman i ett ljuvligt men bittert ögonblick. Föll samman till något sammanhängande. Omtumlad klev jag upp med en varm känsla i min famn. Ett barn. Mitt barn.                 

 Och visst gör det gott att se. Han vårdar den lilla blomman. Men det kommer inte bli bra. Jag kommer de enkla sanningarna tillbaks, mot ryggen ännu, men ändå: Du kan inte skydda henne för alltid. Vackra människobarn skriker vittrorna, måste jag låta dom få ta henne?

Ni måste förstå nu hur rädd jag är! Jag gråter vid skräptelevisonsflimmer. Jag mördar när barn far illa. Jag är väldigt ..känslig. 

 Nej! Nej. Men hon måste få se allt. Hon måste få se hur det är.

 För vittrorna hör hemma här likväl som det goda i livet. En norrman skjuter ihjäl alla på kollo. En amerikan skjuter folk på en bio och på en skola och lite här och där. Folk sätts i fängelse överallt i hela världen för att det törs skrika när något är fel. Många dör av fel anledningar hela tiden. Nu! nu och ..nu! dör någon av fel anledning.

 De fattiga och de rika. De kloka och de galna. De onda och de goda. De vita och de svarta. Alla är mot alla och vi är våld. VÅLD är vi - du och jag - så löser vi problemen, det som skaver skär vi bort och glömmer. Gömmer.

 Utanför faller regnet lugnt och Iris sjunger i sitt rum. Beatles, I want to hold your hand och legobitarna dansar i plastbacken. Hur ska jag kunna sätta ett mörkt frö i någon som satt ett så ljust frö i mig? Världen trycker på från alla håll och det är henne de är ute efter. Vittrorna. I mörkret som vi utforskar nu känns det fel att ha henne med, om än bara i tanken. Men det är hennes närvaro som gör att något överhuvudtaget betyder något. och här, i skuggvärlden är det meningen att jag ska finna svaret på hur det ska gå till. Hur jag ska göra henne stark nog att leva sitt liv.

 Så kommer det. Det ligger redan i orden som skrivs. Det är inte svårare än det jag vet. Vi är alla av det onda och det goda. Om man vill se sanningen annorlunda: Vi är varken goda eller onda. För vi är djur. Ett djur i överlevnad och fortplantning. Som gråsparven, som krokodilen och som katten.

 
 Felen kommer bestå i världen. Det kommer inte försvinna även om jag ändrat mig. Men om jag visar att det är rätt att skrika stopp ibland så ser hon det. Låser någon mig i fängelse för det så kommer hon veta att det är fel. Skriker jag när jag känner hur jorden rullar snett så ska hon också kunna känna det. Hon kommer dela min tårar om jag gråter för det svaga. Hon kommer förstå att vi är här för att hjälpa varandra. Då finns det en chans.

Allt som behövs är att bry sig.

En liten rysare

finns med i senaste du & jobbet som jag skrivit. en krönika
om säkerhet på jobbet med roten i människans lathet.
klicka länk och kom dit

Du-och-jobbet-krönika

Arbetsmiljötidningen Du och Jobbet har tagit med en
till krönika av mig. den handlar om förberedelser inför
ett kungabesök på min fabrik. läs krönikan här

Roligt att den kom med på webben också

Krönikan i Du & Jobbet

Jag har börjat skriva krönikor för Du och Jobbet igen och denna
publicerades alldeles nyss

"
Jag får fortfarande e-post från olika bemanningsföretag. Jag har avsagt mig med anledningen att min anställning är fast och jag trivas så som en fisk uti vattnet. Meddelandet har inte nått fram tydligen. Men det gör inget för jag finner det mycket nöjsamt att läsa vad de skriver.

Rollerna har blivit bytta mellan oss nu. När jag var arbetslös dök det på marknaden upp olika bemanningsföretag som mer eller mindre profiterade på den lilla människans olycka. De var som hajar i det plötsliga hav av olycka som mången simmade.
De största aktörerna på marknaden finns förvisso kvar men de mindre bemanningsföretagen går på knäna. Det märks i min inbox. Meddelanden säger att de hittat fantastiska matchningar till mina arkiverade meritförteckningar. Ansök nu och vinn en Aj-Fan. Tipsa dina vänner! Pröva något nytt!

Mellan raderna läser jag sanningen. Hajarna sjunker. Det är osnyggt att vara skadeglad. Men jag är inte söt. Haha.

Kanske är bemanningsföretagandet ett fantastiskt påfund och verktyg att lindra för blödande företag i orostider. Men som arbetstagare känns det ändå väldigt knepigt att ingå i ett arbetsteam där inte alla är där på lika villkor, med samma möjligheter att utvecklas. Företeelsen är antagligen för ny och lider av barnsjukdomar. Facket, arbetsmiljöverk och företagsledarna vet kanske ännu inte hur det hela borde funka.
Och jag undrar hur en människa slits när upplägget bygger på möjligheten att du-kan-få-fast-jobb-om-du-sliter-varg samt hotet du-kan-få-sparken-precis-när-som-helst?

Gallan sidosatt så är bemanningsföretagandet en väg ut från arbetslöshet för många. Men när jag pratat med folk så framträder också bilden av ett Limboland. Ett tillstånd utav permanent pausering. Inte minst i det privata. Du har ett jobb men ändå inte. Du orkar inte jobba över men vågar inte tacka nej. Du får det slitsammaste uppgifterna på arbetsplatsen men kan inte klaga över det. Du får ingen och förväntar dig ingen personlig utveckling. Du väntar och väntar och väntar.
Mina inhyrda jobbkompisar pratar om svårigheter för de vågar inte köpa villan och banken vill inte släppa in dem i lokalen. Hur de blir skickade var som helst. På ett ställe stod den en skit och körde med de inhyrda som vore han Hitler men inte vågar man säga till. Eller som när jag kom tillbaks till min förra ställe och dom pratade inte ens med mig!

Jag säger vad jag tror. Lär dig så mycket du bara kan här, så om den dagen kommer att företaget inte längre vill förlänga kontrakten så strider lillchefen för dig i rädslan att tappa kompetens.

Men, vi ska inte lära oss maskiner och komplicerade saker. Vi är anställda för att peta bort den där flisan ur hålet här. Lär dig i smyg viskar jag utan större förhoppning att det tricket ska fungera. Tiden är ju inte sådan längre.

Men tjugotvåårige Jonas kommer och välter hela lasset en dag. Han är glad. Varför undrar jag och han berättar att han har fått fast på sitt bemanningsföretag och nu har han hittat en liten lägenhet. Han ska flytta hemifrån och det känns skitfint.

Så det är väl lite som det ska ändå.

- Håkan Eklund - poet, illustratör, fabriksarbetare"