Krönikan i Du & Jobbet

Jag har börjat skriva krönikor för Du och Jobbet igen och denna
publicerades alldeles nyss

"
Jag får fortfarande e-post från olika bemanningsföretag. Jag har avsagt mig med anledningen att min anställning är fast och jag trivas så som en fisk uti vattnet. Meddelandet har inte nått fram tydligen. Men det gör inget för jag finner det mycket nöjsamt att läsa vad de skriver.

Rollerna har blivit bytta mellan oss nu. När jag var arbetslös dök det på marknaden upp olika bemanningsföretag som mer eller mindre profiterade på den lilla människans olycka. De var som hajar i det plötsliga hav av olycka som mången simmade.
De största aktörerna på marknaden finns förvisso kvar men de mindre bemanningsföretagen går på knäna. Det märks i min inbox. Meddelanden säger att de hittat fantastiska matchningar till mina arkiverade meritförteckningar. Ansök nu och vinn en Aj-Fan. Tipsa dina vänner! Pröva något nytt!

Mellan raderna läser jag sanningen. Hajarna sjunker. Det är osnyggt att vara skadeglad. Men jag är inte söt. Haha.

Kanske är bemanningsföretagandet ett fantastiskt påfund och verktyg att lindra för blödande företag i orostider. Men som arbetstagare känns det ändå väldigt knepigt att ingå i ett arbetsteam där inte alla är där på lika villkor, med samma möjligheter att utvecklas. Företeelsen är antagligen för ny och lider av barnsjukdomar. Facket, arbetsmiljöverk och företagsledarna vet kanske ännu inte hur det hela borde funka.
Och jag undrar hur en människa slits när upplägget bygger på möjligheten att du-kan-få-fast-jobb-om-du-sliter-varg samt hotet du-kan-få-sparken-precis-när-som-helst?

Gallan sidosatt så är bemanningsföretagandet en väg ut från arbetslöshet för många. Men när jag pratat med folk så framträder också bilden av ett Limboland. Ett tillstånd utav permanent pausering. Inte minst i det privata. Du har ett jobb men ändå inte. Du orkar inte jobba över men vågar inte tacka nej. Du får det slitsammaste uppgifterna på arbetsplatsen men kan inte klaga över det. Du får ingen och förväntar dig ingen personlig utveckling. Du väntar och väntar och väntar.
Mina inhyrda jobbkompisar pratar om svårigheter för de vågar inte köpa villan och banken vill inte släppa in dem i lokalen. Hur de blir skickade var som helst. På ett ställe stod den en skit och körde med de inhyrda som vore han Hitler men inte vågar man säga till. Eller som när jag kom tillbaks till min förra ställe och dom pratade inte ens med mig!

Jag säger vad jag tror. Lär dig så mycket du bara kan här, så om den dagen kommer att företaget inte längre vill förlänga kontrakten så strider lillchefen för dig i rädslan att tappa kompetens.

Men, vi ska inte lära oss maskiner och komplicerade saker. Vi är anställda för att peta bort den där flisan ur hålet här. Lär dig i smyg viskar jag utan större förhoppning att det tricket ska fungera. Tiden är ju inte sådan längre.

Men tjugotvåårige Jonas kommer och välter hela lasset en dag. Han är glad. Varför undrar jag och han berättar att han har fått fast på sitt bemanningsföretag och nu har han hittat en liten lägenhet. Han ska flytta hemifrån och det känns skitfint.

Så det är väl lite som det ska ändå.

- Håkan Eklund - poet, illustratör, fabriksarbetare"