En dikt!

Novell & Poesi:

 

I halvfigurens tecken

 

 

 

Jag vill nog inte längre men kan inte låta bli. Det är halvfiguren som bestämmer och lever ett halvfigursliv inne i mitt. Figuren menar att det är tack vare figuren som mitt inre är hanterbart och det yttre blint.

En vanlig halvfigur. En sådan som sådana som jag behöver. Det är bara halvfigurens omtanke som lurar mig att bara rusa på istället för att fundera åt vilket hå...ll som jag egentligen vill gå.

Den inbillar.

Som om det är något viktigt som vi två pysslar med. Att vi ska rädda allt och därmed, med rätta, kan göra anspråk på nästan allt av mig. Vi räddar liv, liksom. Det är vår grej och anledningen till hastigheten. Det är mycket brådskande.

Jag är så trött ibland att armarna gör ont. Jag fastnar ibland med tanken utanför den mållösa strävan.
Jag dämpar bultandet och märker under det: hjärtat slår ändå. I sin takt. I av hjärtat avsedd rätt takt.

Då, i det omskakande lugna ingentinget, så trillar alltid viskande figuren av min axel och sprattlar sig strax gråtande i gruset vid mina fötter. Ser den gör jag i all dess stora ynklighet.

Tycker synd om den. Jag plockar upp den och den viskar tack-snella-du-tappa-inte-figur-tappa-inte-tid-skynda-hasta-de-e-bråda-tider..

Det kommer närmre. Det är sant. Den där brytpunkten. Den där gången..

.. då jag ska låta den ligga kvar . Jag ska bara gå därifrån och de av regn tyngda molnen ska öppna sig och dropparna ska smattra mot det helt ordinära paraplyet.

Till den dagen är min längtan.

Till den dagen är det nära.

bagatell:

Bagatell:
"Tung Sjukdom"
Som skorpan vad den smakar lite ville jag inte säga men datumet var bra och därför tog jag bekymret till husläkaren om än jag inte trodde det var fel på byggnaden men möjligen på mig. Dugligt höll han fram en sälunge och jag sa att den var vit varpå han funderade och så öppnade han fönstret mot havets vind utan att jag märkte det. Inte heller när han drog fram mitt livs alla misslyckanden, det finns en hel del, gjorde det mig det minsta.
- Vad sa rönnbäriska räven då, undrade han som kontrollfråga men det visste jag inte för räven var ingen som jag brukade talas vid med, ej ens rörande rönnbär.
Diagnosen kom. Kroniskt visade sig tillståndet vara men det gjorde egentligen inget, för så är det att sjukdomligt vara drabbad av Umami. Man känna inte direkt starkt för någonting.

sju förlorade paraplyer

 Sju förlorade paraplyer

 

 

 Sju stycken paraplyer går förlorade i ditt liv. Paraplyerna behöver inte vara din specifika egendom men du är på något vis kopplat till förlusten. Kanske var du med när din morfar glömde sitt paraply på bussen? Kanske var du med när din kompis öppnade sitt leksaksparaply i för hårt blåsväder och ni såg det rulla sig förlorat utmed Storgatan? Eller så var det du som lyckats klanta bort allihop.

 Aldrig är de till antalet fler och aldrig till antalet mindre än de sju. Ingen vet varför de är sju och ingen vet heller om det finns någon speciell anledning att de ska förloras.

 Jag har ägt alla paraplyer som jag har förlorat. Eftersom jag är väldigt förtjust i paraplyer så har det satt sina spår av sorg hos mig. Inte så djupt men ändå så pass att jag med vedmod minns hur det gått till.

 Det första paraplyet var ett krokparaply med välspänd svärta. Det förlorade jag till en pokerhaj under en intensiv period i Baltimore.

 Mitt andra paraply var ett arvegods från en sjunken sjökapten. Det var vackert när det blåste i seglen och det längtade hela tiden bort. I hamnen blev längtan för stor och hon bröt masten och seglade iväg på en nattsvart å.

 Mitt tredje paraply var ett väldigt fult paraply men var ett funktionellt våtskydd. Det var till längden sett alldeles för kort för mig men låg bra i handen. En solig dag använde jag det som käpp och tappade förargligt ned paraplyet i en öppen vägbrunn.

 Mitt fjärde paraply gick förlorat då jag målade in hennes skönhet i en tavla.

 Mitt femte paraply blev, i likhet med det fjärde, också förlorad under konstiga omständigheter vid en filminspelning.

 Mitt sjätte paraply var ett väldigt speciellt paraply. Tillverkad i närheten av Saharas öknar och hade, kanske därför, den egenheten att det alls inte tålde vatten. Så det föll därför isär under en störtskur sommaren 1938.

 Hur alla dessa paraplyer försvann från mig skulle jag kunna gå djupare in på då deras öden alla förtjänar att berättas och ihågkommas.

 Men för stunden låter jag bli för det som pockar på största uppmärksamheten är de nagelbitskt spännande omständigheterna kring förlusten av mitt sjunde paraply.

forts följer..

En saga

Fablisk bagatell angående det förbjudna ordet

 Kon hoppar ner i grytet i stämningen uppjagad. Det syns i hennes ögon.

- Vad är det, frågar Tion och Spira som spelar duffel i dunkelvrån och nu nedlägger korten.

- De har bestämt förbud mot ett ord, hoppar Kon upp och ner i det att hon viftar med en bit pappersbrev.

- Låt se, säger Tion och tar gluttingjoxet på nosen i det han begrundar pappret Kon handlar över.

- Det kan väl inte vara sant, högtänker Spira över axeln på Tion och nu sitter Kon i hennes famn för nedlugning. Är det inte misstaglig, frågar hon Tion. Han är tyst en stund men läser sedan högtalande som där står skrivet:

 ”Från igår infördes förbudet mot uttalande av det tidigare tillåtna ordet. Icke heller är det okej att i någon form betänka. Inte heller skriva eller ens råka försäga sig. Likalydande ord är okej men inte med avsikt att avse det tidigare tillåtna ordet, det nu förbjudna.

    Denna information är av kunglig börd och förbrytelser är ofelbart avhuggning.”

- Så står det på lappen, talte Tion och framledes kom det att bli fåordigt i grytet ehuru väggarna antogs hava öron och att ingen visste vad det förbjudna ordet var.         

Finito

Utdrag ur pågående skriveri

En röd slöja låg över mitt ena seende och ett grönt på det andra. I mitten stod hunden och framför honom utspelade sig hans verklighet med ständiga inslagningar av de två motsatta färgerna. Knastrande som radio, blixtrande som himlar, zappande som kanalisering.

Katten sa att jag, i det blixtrande tillståndet, skulle gå ut i världen.

Förtrollad satte jag ena foten framför den andra och gick mig därhän.

I blixtrandet klev en välbekanting fram.

En riktig man av 40 år. En riktig kvinna vid hans sida och ett riktigt barn som tillsammans bildar en riktig helhet. Ett liv. En ankrad plats i en tillvaro där fabriken inte längre är Kellys tegelfabrik och staden har hyreshus istället för stäppens vackra mesor. De brandgula stjärnorna är nu skymningens lyktstolpssken över sjuttiokilometeritimmensträckan alldeles utanför. Den som leder till och från.

Blixtrandet avtar.

Mannen gör allt för dem och de gör allt för honom. Håller i dem så hårt som bara en kärlek kan göra.

Jag sitter i hans huvud. Mannen har allt. Utom förmågan att stå still. Allt utom modet att låta stormen bedarra. Han jagar upp den. Stormen. Ständigt hela tiden. Osalig är figuren. Sökandes något.

Den förstående kvinnan, kärleken i henne som säger det som kärlek menar. Jag är din punkt. Hos mig finns ett ankare och stormen kan du rida på om du måste det. Hos mig är du ankrad älskade. Jag är din och du är min. vi är, du och jag.

Det oförstående barnet, kärlek i henne som säger det ovillkorliga som bara ett barn kan säga. Stå still. Jag är här. Det är mig du ska söka, inte längre dig.

Det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet. Röd är min sorg. Jag önskar att kvinnan sa åt mig att lägga av och jag önskar att barnet sa det motsatta.

Hans hjärta är gott. Stolt är han över den kärleken. Kvinnan, barnet och han själv. Det är en av de få sakerna han förstår. Det är rätt det är både rött som grönt.

Det tumlar mig. Det är jag som är mannen. Det är mitt liv som jag upplever via den främling som sitter i jaget och reser med i ett annat medvetande som är mitt.

Blixtrandet stannar. 

I närheten av kvinnan, hon med de trolliska i sig och i närheten av barnet med legobitar överallt, är jag bara jag. Där finns en önskan större än allt. Jag vill ta med tegelbricker hem och mura bort ytterdörren i lyan. Jag älskar er så mycket och vill stanna tiden. Jag vill omsluta oss från allt. Jag vill att livet ska vara varken större eller mindre än en tråkig söndagseftermiddag med en höstsol som ligger på en matta i köket och att Beatles sjunger för oss och lilla hon och lilla andra hon och jag gör inget mer än vårt liv. Utan inverkan.

Där fångar jag en förståelse av det hon hela tiden säger, min kompiskatt Krazy. All tid är nu. Så kan jag fånga det, min önskan om omfamning avskärmning. Jag lägger en bit av mitt minne ständigt närvarande där då nu.

Blixtrar igen. Rött.

Jag kan inte veta ansikten och alla namnen så ni blir djur istället. För du ser ut som en svartgås och du ser ut som en kamel och du ser ut som en ekorre och sen tänker jag på vem som var Namn och vet att Namn är du som ser ut som är en tvättbjörn. Flera är tecknade med sladdriga armar och det blir riktigt grönt här en stund.

Blixtrar grön.   

Jag är hans ögon. i en retsam periferi kan jag äntligen läsa den flyktiga karta som han försökt betrakta i århundraden. Fallande åt vänster, nedåt har den dansat runt om fokus så länge. Kartan visar en bild över det röda ingenting. Ett genomskinligt vattenark med alla små vägar som leder framåt och bakåt och härs och tvärs mot det gröna överalltet.

Blixtrar rött.

Övertygelsen om det egna närvarandet efter en påtaglig närapåöverkörning då en grön Megadon kastar mig till asfalten och dånar mig till obetydelse. Går vidare som inget hänt i dödlighetens form. Var detta mitt passerande till slutlighet? Är detta andrasidan? Ja, säger hemköps automatiska dörröppnare som vägrar att se mig. Sedan, tack och lov

Blixtrar grönt.

Somliga filmer, somliga serier, somlig musik, somliga poeter existerar bara för mig.

Blixtrar det rött.

Arbetarklass får sin sanna innebörd när arbetarbarnet inte bara finner sig i lotteriet utan också i det förhatliga känner sig hemma. Maskinerna är mina stora vänner. De älskar mig och jag älskar dem tillbaks. Blodet är rött. Visst är blodet rödare än vatten. Maskinerna talar till mig. Maskinerna är gröna.

Blixtrar det grönt.

Jag skriver ner de oskrivna regler som gäller seriefigurer och b-filmskaraktärer. Det blir ett rättesnöre i den dagliga rödheten.  

Blixtrar det rött.

Jag utvecklar ett effektivt lyssnande i språket. Orden i sig spelar inte längre roll. Jag lyssnar efter vad den pratsjuke vill att jag ska säga. Jag säger det väntade och får därmed återgå till det gröna.  

Blixtrar till grönt

Jag fyller lyssnarjaget med en meddelande. Du är på väg någonstans. Genom förändring. Så blir det otåligt. Vart ska jag? Jag är mitt i en evolution. Vart leder den mig? Var finns genvägarna?  

Blixtrar röd.

Alla finner sig i ett själsligt utrotningstillstånd. Jag räddar er med den desperata åtgärden att inte tro på sanningar. Motgång är enda valet för den som själv vill välja. Konspirationer får så äntligen de slutliga bevisen på sin riktighet. Det förnekas från styrelsen som biter sig själv i svansen.

blixtrar rött blixtrar grönt blixtrar rött blixtrar

Snabbare och snabbare hoppar avtrycken på mig.

 Huvudvärken tilltar fruktansvärt.

Jag har en gång fått en massa aluminium i mig och det är den som stundtals spökar. Nej! Jag har en hjärntumör som utvecklats genom all hjärnslig idioti. Nej! Jag har en sliten rygg och det arbetar-onda vandrar ibland upp och bor i huvudet några dagar. Nej! Jag har fått något inopererat av rymdisar. Nej! Jag har hemska minnen som inte växer fram!Nej! Jag har migrän. Nej! Hjärnstörtblödning. Nej! Det bor något därinne som skrapar mot insidan av kraniumet. Nej! Den säger mig namn. Den säger mitt namn. Nej! Nej!! Jag dör! Jag är för ung för att prata om döden!

Jag kastar av mig den tredimensionella brillan.

Så är jag åter vid den blå bönbusken. Liggandes på rygg.

Krazy Kat sitter på min mage.

Hon säger mitt namn.

Mitt namn.

Mitt namn uttalas över den oändligt stora stäppen. Jag är inte längre en liten hund med en rödvitrandig tröja och en basker.

Äpplet faller långt från trädet

Håkan:
Här följer nu ett stycke text som utgör den tredje delen i det som kanske kan bli en bok framöver. berättelsen tar sin början i en annan sak jag skrev för länge sedan, "Möte med galen katt"
Detta nya verk verkar vilja bli ett lättsamt filosofiskt något. Smakprov!


"Äpplet faller långt från trädet"

 Den blå bönbusken är inte blå. Bladen är stort skuggande under heta solar och vid regn brukliga som paraply. För den skull blev det en naturlighet att vi träffades just där. Det råder lugn med ryggarna mot den mjuka stammen och fötterna, eller tassarna, långt borta vid horisonten. Ett vidsträckt landskap är omgivande, busken är tavlans centrumhet och bergen är vänliga och stadiga i bakgrunden.

 Så träffades vi utan ordning och pratade. Varför hon gick med på det skulle jag inte veta förrän på en annan plats men jag nedtecknar nu i hastighet och för att få en riktning på något så försöker jag hålla det kronologiskt.

Vi tog plats i tystnaden och alltid var det jag som jagade bort den med en fråga. Jag var frågvis och hon var trött. Så som katter brukar vara.

- Gränserna, kunde jag exempelvis fråga, vad fyller de egentligen för funktion i din värld?

Just frågor om gränser var en effektiv inledning och jag har ställt den frågan många gånger. Samtalet kunde ur den frågan växa fritt i alla tänkbara riktningar.

Var hon trött sa hon att gränserna begränsar. Var hon arg så sa hon att jag passerat gränsen för vad som var okej att fråga om. Var hon inte på humör så vände hon bara på orden så att det lät som något kollosalt genomtänkt. Det sistnämnda tricket retade mig våldsamt när jag väl genomskådad det. Jag vet inte hur många timmar jag använt för att bringa klarhet i en kattvänd bumerangfråga.

- Vad är funktionen för en värld i begränsning?

Hon skrattade åt ilskan och somnade om. Men medgav vid något tillfälle att det var  småaktigt att hon stundom gjorde så. Hon fann det bara så väldigt nöjsamt sa hon och det var inte med avsikt hon vill få mig att gå vilsen eller bli sårad.

- En gräns är en gräns. Funktionen är att skilja på ditt och datt. Den ska helst inte passeras menar begränsaren. Om den ska passeras så ska det oftast ske under ordnade former. I min värld är gränser nedstämda. Ingen ser dem. Ingen förstår dem.  Allt i mitt tänkande och existerande är utan gränser.

- Men livet har gränser. Begränsningar som exempel. En gång ska vi alla dö.

- Du är för liten för att prata om döden, sa katten.

- Det enda som man kan vara säker på är att vi en gång ska dö.

-Please. Väck mig om du vill prata seriöst, sa hon och vände sig bort från mig på ett nästan barnsligt demonstrativt sätt. Det var en bestraffning. Vi hade inte gjort någon slags uppgörelse att jag skulle vara lärjunge eller liknande men ofta var det så att Krazy styrde samtalet exakt dit hon ville. Var jag intresserad att prata mer fick jag tänka till.

- Naturlagar då. Gravitation! Om jag släpper ett äpple i luften så faller det till marken.

- Bättre, sa Krazy och satte sig upp igen. Det är en enkel tanke du lägger fram och i dessa kan man finna vägar till den plats du söker. Se varje tanke som en möjlighet. Du vill bevisa att begränsningar finns. Alltså tar du först en allmäntagen klyscha och slänger i ansiktet på mig: Alla ska dö. Det har vi hört så ofta att repliken är att likna vid automat-tal. Du vet inte vad du säger helt enkelt. Eller kanske som krumbukthumor: Bara valet av den repliken visar tydliga indikationer på att du de facto redan är död. Haha. Äpplet är intressantare. Förvisso använder du äppelfrukten i din liknelse fast det vore mer på sin plats med en böna då vi sitter här under busken. Men du har nu tänkt över ditt argument och det tar jag som ett tecken på respekt för din samtalskompis så därför ska jag argumentera tillbaks.

Nu hade jag tydligen träffat rätt i mina ord och det förlöste en svada av ord. De strömmade ur katten och om än jag gör mitt bästa att återge samtalet så kommer en del trilla bort. Jag minns inte allt tyvärr. Senare hade jag alltid en skriftlåda laddad i fickan men så var inte fallet denna gång.           

- Äpplet faller, fortsatte Krazy, som en följd av att du släpper det. Det är gravitationen som för äpplet ned till marken. Är det så du menar?

- Jupp

- Gott. Och jag menar inte att du har fel. Men jag vill påstå, förutsatt att äpplet inte stannar kvar i luften, att det finns tre uppenbara tankar att plocka med i hobbyanalysen av det lilla dramat. Det första är att det är lika mycket äpplets händelse som din. Vill äpplet vara med om detta? Kan äpplet påverka det som eventuellt ska hända? Det andra som måste medräknas är att luften är med på det planerade. Att luften tillåter äpplet röra sig nedåt genom att lämna plats åt fruktens kropp. Slutligen, och även det viktigaste är att äpplet är det centrala i detta och det naturliga vore då om jorden och därmed hela alltet valde att röra sig i riktning mot äpplet och inte tvärsom. Man kan minst förvänta sig en ansträngning av den större att möta upp halvvägs.  Det låsta ögat håller dig så starkt att det hindrar dig att se alla saker som sker. Du vill belysa något. Men du vill inte acceptera något annat än det du förväntar dig finna. Du är tvådelad. Då ger det mig möjligheten att också vara tvådelad och mena att du inte har rätt samtidigt, som sagt, att du inte har fel.

- Det finns ingen sanning menar du?

- Det finns många absoluta sanningar men den om gravitation och äpplen är inte en sådan.

- Du är ganska krånglad för att vara en katt.

- Mjau. Tack detsamma.  

 Krazy drog med mig ut från bönbuskens gömsle och framför oss på marken låg förstås mycket riktigt ett äpple. Grönt och utan träd i närhet tänkte jag att det hoppat från frukthandlarens flak vid ett inte noterat förbihastande. Förvånad tog jag upp frukten.
 Katten stod bredvid mig och höll på att göra små märkliga rörelser med sin hand i luften framför oss. Han höll tassen horisontellt och förde den skuttigt upp och ned i små snabba vändningar. Efter en stund så tog han äpplet från mig och förde det till den plats framför sig där han nyss skuttat sin hand.

- Det är bra att äpplet var grönt, sa Krazy och tittade vänligt mot mig. Det gör det enklare.

- Vilket då, undrade jag fastän jag redan visste att hon i nästa stund skulle släppa äpplet så att det inte föll till stäppens välstampade grund.

10 konserter i korhet

Omständigheter och annat har gjort dessa till mina minnesfavoriter

Imperiet - Eskilstuna Parken Zoo 1988
Charta 77 - Gamla Metodistkyrkan, Arboga 1990
Motörhead - Nobellhallen Karlskoga, 1985
Blitzkid, Gbg 2011.
Elvis Costello - Åbo, Ruisrock 1990
Sex Pistols - sjöhistoriska
Danzig - Gbg, 2005
U2 - Stockholms stadion 91
De lyckiga kompisarna, Smedjan nån gång
Alonzo, e-tuna 2011
Midnight Oil - Roskilde 92 ungefär

Tappade bort och grämer mig
The Pouges feat Joe Strummer - Roskilde 92?

De sämsta jag sett
Bob Dylan, Ruisrock

Novellsamling komplett

Det blev den sista illustrationen för novellsamlingen. Och det
hamnar i ett skeede nu där jag kan se åt vilket håll det lutar
med ditten och datten. Därför byter den plötsligt till sitt riktiga
namn. "Sista hemligheterna i Projektet Lajka" kommer den
heta och döpt efter den novellen som fick sin illustration sist.

Jag går händelserna i förväg och leker med hur omslaget kommer
se ut. Boken är så långt bort men ändå är den nära. Den är klar
men inte fixad, pimpad, smyckad. Den är kött och ben men int nå
skinn.

Det blev en novellsamling. Allt man vill kan man göra!

En bild

sista bilden till novellsamlingen igen! det kommer extra
ur ritpennan. och det gör ju inget egentligen. har inte
bråttom med färdigheten.

En färdighet

Detta är den sista bilden till min novellsamling. Nu är den klar.
Men ändå inte. den är utskickad till några kamrater för feedback
om läsvänlighet & sånt. Korrekturläsning, typ. Jag ska också läsa.
Ord för ord. tänka och fundera om det kan fungera.

Sedan till förlaget.

Gott

Snipp-snapp-snut

tre illustrationer till novellprojektet. Jag tror alla är
klara nu. det känns så. och man får lita på den känslan

tänker jag då.

Ett samtal i ett bibliotek

Ännu en illustration till min novellsamling. arbetet börjar nå sin
färdighet. skriverierna är färdiga och en del bilder ska ritas innan
det skickas till förlaget. Denna bild blev ganska fin tycker jag. hela
den aktuella novellen har allt en novell brukar ha. ett samtal i ett
bibliotek med konjak och öppen spis och allt. Bilden blev också
"typisk" men ändå i egen stil. mycket nöjd. inte nyskapande på
något sätt men rolig att få till.

~

Har beslutat mig för att inte vänta på Lycy Films längre och har
hoppat av manusskrivandet där. de la ju arbetet i malpåse men
nu har jag meddelat att jag inte är med längre när de startar
igen.

~

Novell: Om änkefru Zola och hennes fall

Om änkefru Zola och hennes fall



Den stackars lilla änkefru Zola hade fått en kräfta i magen. Den har spritt sig hit och den har spritt sig dit sa doktorn när hon alldeles för sent sökte hjälp med besvären. Nu har du inte så mycket tid kvar att glädjas av fru Zola. Hör av sig när Morfinet behövas. Till dess uppmanar jag dig att avveckla saker och ting.

~

Änkefru Zola låg vaken hela natten för det här. Det hade ju varit ganska mycket att orka med den senaste tiden. Ingen fanns vid hennes sida. Inte några vuxna barn. Inte någon supande man som slog henne då och då. Ingen ville bära detta hemska med henne.
Orken hade runnit ur henne och sybutiken var därför eftersatt. Mycket sjuk. Lite kunder och hand i hand marscherade problemen fram över vår Änkefru Zola. Doktorn hade sagt det rakt ut. Nu väntar prövningarnas tid. Sjukdomens grand finale.

I gryningen föll änkefru Zola ned på knä och bad till heliga Maria om förlåtelse. Sedan klädde hon sig i en enkel kjol, öppnade vardagsrumsfönstret, steg upp på fönsterbrädan och lämnade sin lägenhet på våning tretton.

Vid våning sju satt en katt i fönstret. Katten blev rädd.

Vid våning fyra störtade hon in i en varm massa. Änkefru Zola blev mycket förvånad och farten avtog drastiskt. Änkefru Zola och det varma trasslet tumlade in i husfasaden, for i väg lite snett utåt grönområdet vid cykelställt och slog där ned i marken. Hon och den varma massan rullade runt några gånger innan det allt stilla.

Änkefru Zola satte sig upp och tittade vad hon satt på. Det var en stor tilltufsad vinge. Vingen tillhörde en ung och vacker man som tillsammans med sin andra vinge låg avsvimmad bredvid henne. En ängel var det som låg i gräset bredvids henne.

- Hallå, sa änkefru Zola försiktigt och petade på ängelns bröst.
- Vad håller du egentligen på med, sa ängeln och slog upp ögonen. Han försökte resa sig upp och änkefru Zola hoppade kvickt bort åt sidan.
- Förlåt, sa änkefru Zola, vi råkade visst krocka.

Ängeln ställde sig upp och inspekterade sina vingar. Han tittade oroligt på sina vingar. Den vänstra hade ett stort hål ungefär på mitten. Han slog ut vingarna och hoppade upp i luften där han slog med dem en gång men han lyfte inte utan for genast ned till marken igen. Han vände sig mot änkefru Zola och suckade.

- Den är trasig. Det var inte bra. Trubbel.
- Jag är hemsk ledsen.
- Vad gjorde du där i luften?
- Jag ..hoppade.
- Vadå, sa ängeln med en förvånad ton i rösten. Försökte du ta livet av dig eller?
- Ja, sa änkefru Zola och slog ned blicken.
- Men det är oförlåtligt, sa ängeln upprört.
- Jag vet, sa änkefru Zola och skämdes djupt.

Ängeln tittade återigen på sin vinge och suckade. Sedan tittade han på Zola.

- Hur gick det med dig då?
- Jag mår helt bra.
- Jag skulle behöva hjälp med det här, sa ängeln och höll fram den trasiga vingen.
- Hur, undrade änkefru Zola och kände på de vackra fjädrarna.
- Du kanske vet någon som skulle kunna sy fast ett tunt tyg framför hålet?
- Vi går upp till mig, sa änkefru Zola och log.

~

Änkefru Zola hade en hel del tyger, trådar och nålar hemma och hon var faktiskt professionell i sykonsten. Ängeln satte sig i soffan och änkefru Zola satte genast igång att tråckla fast det vita satintyget uti den trasiga vingen. Hon arbetade effektivt under tystnad och ängeln satt mest och tittade ut. Efter bara en kvart var hon klar. Hon la nålen åt sidan.

- Sådär, sa änkefru Zola.

Ängeln höll upp vingen och prövade den försiktigt. Så log han mot änkefru Zola.

- Vad duktigt du är! Tack så mycket. Tack så hjärtligt mycket!
- Det var så lite så.
- Nej. Du förstår inte. Att hålla på och flyga bland det jordiska är inget som uppskattas hos de bestämmande. Nu kommer jag klara mig undan. Jag är djupt tacksam. Det är dags.

Ängeln reste sig ur soffan.

- Vänta, sa änkefru Zola.
- Ja?
- Du kanske kan hjälpa mig så som jag hjälpte dig?
- Vad vill du ha hjälp med?
- Kan du ta bort min sjukdom? Kan du ta min cancer?

Ängeln såg tveksam ut. Men så log han och satte handen mot änkefru Zolas späda bröst.

Änkefru Zola fylldes av en het värme och ur henne flödade svärta. År av sorg försvann rakt in i ängelns hand. Ljuset ljusnade, färger klarnade och livet blev gott. Hon var lätt igen. Hon var klar. Hon var glad i själen.

- Känns det bättre, sa ängeln.
- Åh. Tack, sa änkefru Zola med tårfyllda ögon. Tack! Tack vackra ängel!
- Varsågod. Okej. Nu är det hög tid för tack och adjöss.

Han tog tag i änkefru Zola och de flög ut genom fönstret.

- Vad gör du, protesterade änkefru Zola.
- Det är inte jag som gör, sa ängeln och släppte änkefru Zola.
Ängeln flög mot himmelen.

Änkefru Zola föll.

Katten på sjunde våningen sov.

Slut

Ett spöke till dig

Berättelserna till min novellsmling är klara. Möjligen har en till
rackare dykt upp. men det är en ganska bra novellidé så den ska få
ligga kvar och funderas färdigt innan jag börja skriva den. och e de
innan deadline så är det gott. Är det inte innan sån gör det inget.

Ritar bilder till berättelserna nu. Det är roligt och jag tränar också
då på att iklädda mig illustratörens rock helt och hållet. Jag förösker
göra bilder som alla passar ihop i stil men ändå är varierande och ge
varje saga sin egenhet. lurigt men kul.

Denna ovanliggande är den senaste.

Int nå Bryderi

Inte funderar jag på att köra utan längre. har man skrivit
3 böcker med illustrationer så får man fortsätta kombo-språket.
jag märker ju också att även om denna samling av noveller och
skriverier möjligen inte är så poetisk som mina tidigare böcker
så finns och kommer det ändå finnas släktskap i stil och format.

Sedan är det ju faktiskt roligt att rita

Bryderi

Jag har skrivit nu. flera noveller. 100 sidor. allt klart.
men. Får tanken. jag ska inte. ha. illustrationer. ?.

En bild och en kort roman

En mer passande bild till Skärvanovellen. Denna får bli vid berättelsens början
och den andra mitt i. toppen. Bilden är mer passande för att den är alltså mer
inte specifikt föreställand enågot utan mer en rådande känsla i det som komma
skall i berättelsen. Gutt. jag är nöjd.
~
medverkar i tävling gör jag. Chanslöst för det var så många medverkande men
skrivartävlingens uppgift var kul. "Sex ord räcker" skriv en roman. Temat
är livet. mitt bidrag blev

"Dagen är ankaret mellan nattliga äventyr"

Låter nästan som en klokhet!

Monolog för Vincent Price

Monolog för Vincent Price


Jag vet inte vad jag ska göra med min agent. Han ringde för en stund sedan. Uppspelt i sinnet över ett anbud som lagts fram. Det är väldigt angeläget, sa han, att jag tar den här filmrollen. Doktor Zoctopus heter karaktären. En galen vetenskapsman som experimenterar med sin egen kropp. Tydligen är rollen specialskriven för mig. Färgfilm naturligtvis och, som han sa, rollen som kan få fart på karriären igen.

Vad vet han? Den där jävla agenten sitter på sitt feta arsle och plockar mig på stålar utan att göra ett förbannade dugg. Min karriär rullar! Jag är känd över hela Amerika. Jag är känd över hela världen. Det finns ingen som inte fått kalla kårar av min Edgar Allan Poe tolkning. Det finns ingen som inte berörts av min utsatthet i The last man on Earth eller hur jag känsligt jag gestaltade Geoffrey Radcliffe i The Invisible man Returns. Jag är älskad!

[ Tänder en cigarett ]
Äh! Vem försöker jag lura? Jag är medveten om vem jag är. Jag är, och förblir B-filmskungen. Det är bara den där agenten alltså. Han behöver inte påminna mig om det här haveriet till skådespelarkarriär.

Men du måste raka av dig mustaschen, sa han. Doktor Zoctopus har nämligen inte ett enda litet strå på huvudet. Och jag kan gå med på det! Jag kan gå med på att ta bort mitt bakåtkammade Vincent-Price-hår och jag kan raka bort mitt höjda Vincent-Price-ögonbryn. Men mustaschen.. min tunna, lågliggande Vincent-Price-mustasch. Den rör jag inte.
Hur fan kan någon påstå att rollen är specialskriven för mig! Jag har jobbat med det här i över femtio år. Alltid.. nästan alltid, har jag haft mustasch. Det vet man om man ”specialskriver”. Min mustasch är mitt signum. Det är med mustaschen på min läpp som jag har mött The Bat och The Fly. Det är med mustaschen som jag har tampats med plastiska benrangel och blodtörstiga monster. Det är i mustaschen som..

[ Fimpar cigaretten ]
Jag gör alltid mitt bästa. Jag är bra i rollerna. Jag respekterar mina medspelare och filmfolket. Jag har överseende med bristfälliga produktioner. Jag sätter på mig lustiga hattar men jag gör mitt bästa! Hur fan tror han att det känns? Jag vet att jag aldrig blir Errol Flynn eller någon annan jävel. Jag vet att Hollywood är ett riktigt skitruttet monster. Mycket värre än något av alla hemska saker jag stött på i någon av mina filmer.
Vet du? Jag gjorde reklam för cigaretter. Jag log och rökte och log och rökte och vips så gör det jävligt ont i lungorna och den ena är borta nu och jag är gammal som fan. Men jag fortsätter le och röka och ljuga åt Hollywoodhoran att alla är jävligt lyckliga här. Vi är fina människor.

Mustaschen är fan min sista värdighet ..var är rakhyveln?

Slut

Illustrerad novell

Jag har skrivit färdig en till Novell till min nästa bok. Den var väldigt
stimulerande att skriva för den var i handling fri att ta de vägar den
ville gå. Så blev det också en annorlunda histroia tycker jag.

Har ritat en illustration till berättelsen som ses högst opp. Den är
jag toppnöjd med och också den andra som jag gjort tidigare. Men
frågan är om illustrationer ska vara med? Jag har förvisso haft det
så i mina tidigare böcker, att jag blandat text med bild och för det hela
totalintrycket så vore det passande.

Men det krumbuktiga försvinner om man gör en illustration mitt i
texten om den inte är mer allmängiltig. som exmplet ovan: Den visar
en specifik händelse i historian och blir därmed en spoiler för den
eventuelle läsaren. Tänk: Man bläddrar ett blad, ser bilden och sen
måst man läsa om bilden liksom och det blir ingen överraskning.

Ett annat trubbel är också att man inte kan rita gubbar så där
speciellt mycket eftersom det lägger en bild i läsaren. Man säger
att figuren ser ut si eller så. Stämme rdet inte med hur någon tänkt
så blir det en grumsad läsupplevelse.

Summeringen blir: Måste, om det ska till ilustrationer i verken, hålla
mig till allmäna intryck: Till denna berättelse som handlar om en
frukthandlare så kanske en frukt, ett fruktbutik eller kanske en liten
blomma.

En bläckfisk

Använde mig lite av "den gamla" stilen och det funkade helt okej i
slutresultatet när färgen kom på. Det är alltid lurigt med färgkombon.
Men jag tycks ha fatsnati turkos på sneare tiden. Återigen galla över
nazisterna som snodde rött-svart-vitt i sin flagga.

Skrivandet går bra och jag befinner mig nu där jag trivs som bäst.
Ett tydligt och faktiskt mål och samtidigt mitt i en berättelse som
blir lite som den vill. Man styr int ehelt utan lyckas hålla tillbaks och
låta det som ska berättas så att säga berättas i egen takt. hetsar inte
mot slutet. Ta de lugnt.

Sidonotis är att Du & Jobbet har hört av sig och undrat om jag vill skriva
krönikor igen. Och det passar faktiskt riktigt bra så jag har börjat med
det igen.