Jag har haft med mig Thåströms musik sedanlänge. Imperiet var jag storfantast av och sedan
Peace, love & Pitbulls. I soloform har han också
varit en fantastisk musiker och mycket rolig att
följa.
Det var med en ganska förväntansfull känsla som jag
och kärestan åkte till Örebro för att titta på honom.
Och det mesta var sig likt. han blandar sin
industrirassel med enkel musik och fantastisk poesi.
Men den där känlan infann sig inte och jag undrar
om jag kanske har växt ifrån den där figuren ändå.
Alla Thåströmkonserter jag varit på har alltid varit
typ 5 af 5 men nu kan jag inte ge mer än 2 af 5.
Felet ligger väl hos mig. Men kanske inte ändå?
Skebokvarnskivan var och är helt tokigt underbar
i varje spår. De efterföljande.. har varit likadana. &
då inte på ett bra sätt. Härmar han sig själv? vet inte.
Thåström är en speciell figur. En äktehet som är så
påtagligt unik i en kulissvärld av populärmusik. Men
tänk om det inte är så?? Tänk om han bara spelar sådär?
Jag kommer på mig själv att tänka så. Jag är trött
på den ryckande rockaren, finner mig gå från lokalen
innan konserten är över.
jag är för gammal.
Hur kunde du inte uppskatta konserten? Samt, Thåström har då verkligen tagit in nya områden i sin musik sedan skebokvarnsv.. Även om hans sound alltid är sitt personliga, så har det absolut fått nya influenser. Förstår inte alls vad du menar..?
SvaraRaderaHej! Det är ju exakt den frågan jag ställer mig själv. Jag håller med att Thåström går nya vägar och är föränderlig men jag tycker inte att de två senaste har varit speciellt bra jämfört med Skebo.. Därmed inte sagt att de är dåliga. Bara lite likadana. Och att inte uppskatta konserten handlar om att plötsligt finna en idol ha bleknat. "felet" ligger inte hos honom utan hos mig själv. Den musik som han gör just nu är inte så spännande. Blandningen av Sällskapet-sound och "Skebosound" funkar inte riktigt för mig.
SvaraRaderatack för kommentaren. :)