Jag känner mig faktiskt rädd i er närhet. Det är en skrämmande galenskap i era ögon. Är den din allena eller är det något större? Jag nuddar vid den tanken att det animala i oss är en lika mycket ondskefull som godhjärtad natur. Ni har kanske bara en mer medveten kontakt med det fasanfulla inom oss? Ni har kanske bara en egendomligt god förmåga att peka ut det makabra?
Märk väl. Jag går kvar här. Du skrämmer så lätt fast den som önskar och trots rädslan så kan jag inte förmå mig själv att låta bli att lyssna. Det är sagorna från skuggvärlden du berättar. Det trollbinder som inget annat och efter din död så har de bara gått djupare. Du är i symbios nu. Med så många år av död mellan då och nu har hela din person kommit att bli en helhet med spökena.
Världen har förändrats. Inget snällt finns kvar. Det våldsamma är en faktiskt levande del av våra liv. Det romantiska ligger sönderslaget kring våra fötter. Det okända exponeras. Den milda galenskapen medicineras bort. Vi lever nu i det korrekta dysfunktionella samhället.
Men du berättar för mig.
Om korpen, om pendeln, om det ovala porträttet. Sagor om död
och dom blir för mig en karta om hur man kan ta sig till den andra sidan utan
att förlora.
Så jag går med dig genom samtiden. Rädd, förstås men vi är i
en skönmålning av det rådande karga. En slöja ligger lagd över mitt sinne och
hur fel Huset Usher än vill vrida sig så förstår jag att det huset aldrig kommer
kunna mäta sig med det söndervridna landskap som utgör nutidens grund.
I dina viskningar lägger jag hörseln när alla skriker runt omkring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar