Recension: Livsskriket av Alexander Carlesson

Livsskriket av Alexander Carlesson

Poesiboken Livsskriket är den snyggaste bok jag läst på länge. Carlessons diktande är nedtonade och koncentrade kring ämnet. Det är ett naket och utlämnande skrivsätt som passar så bra till grubblerierna i bokens tema: Det ständig pågående konflikten mellan livet och döden. Poeten står snyggt i boken med själen blottad och lägger ord på tankar som alla haft som någon gång stannat upp och funderat på vad vi gör här.

Det är mycket sorghantering och det är kanske också det enda som jag egentligen saknar i boken; vad är det som skett, vad har fått Alexander att skriva de här orden, vad har gett honom tankarna? En ledtråd ges i dikten Dock men jag känner ändå att jag vill veta mer.

Dikterna är angelägna och tankarna går från dikt till dikt i de olika avdelningarna. Boken håller ihop i temat och hantverksmässigt så bländas jag av Alexanders kunskap i hur han skriver och har boken förpackad. Välskriven och upplagd perfekt.

En ska som också är imponerande är hur han i den nästan helt genomgående bruket av rim sällan eller aldrig hamnar i läget att ta till nödrim eller baklängeslagda formuleringar. Det annars det lurigaste med rim. Alexander skriver så att rimmet stundtals försvinner, inte märks, och det tror jag är det bästa betyg man kan ge ett rim i poesin när den inte är frågan rytmlagd poesi.

Tankarna som kommer fram är kloka. En favorit är Ett Lika där tanken vänds skönt i att rymden är menlös i sin storhet för oss människor istället för tvärtom. Eller i min absoluta nummer ett och ett av bokens hundöron, en poesi fulländad i ”Minns ändå”:

Har ödet satt dig på vilse
och ljuslösa vägar att gå, så minns ändå:

Fler är de som går i natten.
Och ett ljus kan bli summan av mörker hos två.